Den senaste tidens händelser har på ett smärtsamt sätt visat hur sårbara särskilt de barn är som saknar trygga vuxna i sitt liv. De har också visat hur illa det är ställt med vuxnas kunskaper i implementeringen av barnens rättigheter. Det finns människorättsforskare som talar om nordisk arrogans – vi är duktiga på att upplysa länder i bland annat Asien och Afrika om brott mot mänskliga rättigheter, men blinda för våra egna brister. Och ändå finns bristerna på alla nivåer i samhället: då det gäller fördelningen av befintliga resurser, och då det gäller att höra barnen.

FN:s barnkonvention, som är gällande lagstiftning i Finland, omfattar 54 artiklar organiserade kring fyra grundläggande och bindande principer: alla barn har lika värde, barnets bästa skall komma i första hand i alla beslut som gäller barnet, barn har rätt till ett gott liv, och barn har rätt att bli hörda och få sina synpunkter beaktade. Men barn kan inte kämpa för sina egna rättigheter, och de kan inte föra sin egen talan. Därför är barnens rättigheter vuxnas ansvar.
Principen om barnets bästa som vägledande för alla beslut är kanske den princip som det bryts mest emot i vårt land. Några färska exempel: Vanda stad har fattat beslut om att skära ner inom skolväsendet, och valt att putsa bort hundra skolassistenter. Dessa har som uppgift att hjälpa barn med specialbehov eller inlärningssvårigheter, det vill säga de barn som är mest utsatta och ofta har det risigt hemma och är i riskzonen för marginalisering.
I Salo beslöt man i augusti att permittera socialarbetarna och familjearbetarna inom barnskyddet för en period på två veckor. Den 12 september fanns saken på nytt på agendan. Förslaget är att återta beslutet, men inte på grund av barnens situation utan för att så pass mycket personal sade upp sig att det uppstod tillräckliga besparingar ändå.
En färsk rapport visar att socialarbetarna i Finland är mera tyngda av sitt arbete än sina kolleger i övriga nordiska länder. Värst är situationen för socialarbetarna inom barnskyddet. Under de senaste 20 åren har barnskyddsklienterna inom öppenvården ökat med 100 procent. Antalet unga omhändertagna har ökat med 150 procent. Antalet barn som behöver specialundervisning har ökat med 100 procent. Under samma tidsperiod har man skurit kraftigt ner på de preventiva och universella stödåtgärderna för barnfamiljer. Arbetsbördan blir orimlig. Följden är att omsättningen av socialarbetare ökar och unga och oerfarna får sköta alltför svåra uppgifter.

Och bakom all denna okunskap, dessa fruktansvärt korkade beslut på samhällsnivå och all denna statistik gömmer sig det osynliga barnet. Barnet vars lidande inte ses, vars gråt inte hörs, omgivet av vuxna som skyller på varandra. Omgivet av vuxna som grälar om vems tur det är att inte behöva ta ansvar. Som påpekar vilken börda barnen är – för föräldrarna, samhället, ekonomin, daghem, skolan. I ett av världens rikaste länder.

Mirjam Kalland är generalsekreterare vid Mannerheims barnskyddsförbund.