Bankunionen är det senaste försöket att lösa eurokrisen. Bankunionen ska alltså övervaka och stöda bankerna i euroområdet. Initiativet kompletterar den europeiska stödmekanismen, ESM, som lånar pengar till länder i akuta betalningssvårigheter. Egentligen kan den Europeiska centralbankens beslut att köpa upp staters skuldebrev utan övre gräns ses som en tilläggsdimension till det här initiativet. Och tidigare i år har länderna i eurozonen ingått en finanspakt där de förbinder sig till att begränsa sin skuldsättning.

Man kan sammanfatta de här åtgärderna med ord som övervakning och transparens. Dessutom får både stater och banker buffertar att vända sig till vid behov. Åtgärderna, och summan av dem, för med sig en del framsteg − sameuropeisk koordinering är ett. Gemensamma buffertar är ett annat.
Men principerna bakom initiativen är inte helt problemfria. De här problemen kan delas upp i tre grupper. För det första, en del av principerna vidgar klyftan mellan nationerna i stället för att minska den. ESM, till exempel, ska fungera så att de länder som inte sköter sina återbetalningar enligt tidtabellen fråntas sin rösträtt inom mekanismen.
Det här är politiskt problematiskt för att det medför att länder med lån blir underställda de långivande länderna. Det betyder att utrymmet för de skuldsatta ländernas nationella politik krymper, exempelvis genom att långivarna kräver åtstramningsåtgärder för att försäkra återbetalningen av lånen.
För det andra, övervakning, transparens och buffertar har att göra med konsekvenserna av krisen, inte orsakerna till den. Det betyder att de inte förebygger nya kriser. Eurokrisen handlar förstås delvis om brister på nationell nivå, exempelvis inom skatteindrivningen. Krisen handlar också delvis om oförsiktig eller spekulativ utlåning. Men det handlar kanske främst om underskott i bytesbalanser. Länderna importerar mer än de exporterar, vilket betyder att underskotten blir kroniska. Det egentliga problemet är alltså en allmän brist på efterfrågan. En brist på efterfrågan i sin tur leder till lägre produktion och sysselsättning, en negativ spiral som matar sig själv.

Och det här rår inte stödlånepaket eller stränga sparprogram bot på. Tvärtom. Det är också det här som den tredje problemgruppen handlar om. Det behövs andra byggstenar än åtstramningspolitik för att lösa krisen. Det är för att åtstramning ger mer näring åt den negativa spiralen genom att efterfrågan stryps ytterligare, produktionen stannar upp ännu mer och sysselsättningen sjunker. Hoppet om förbättring i form av ökade skatteinkomster förverkligas inte.
Åtstramning fungerade inte i Latinamerika, Afrika eller Östasien och kommer inte att fungera i Europa – politiken verkar redan ha misslyckats i Grekland, Spanien och Italien.

Katarina Sehm Patomäki forskar i ekonomisk politik.