Förra veckan begav jag mig i kvällningen mot Novaja Gazetas redaktion i Moskva för att som överenskommet plocka upp en kompis, den unge reportern Pavel. Han var dock mitt uppe i arbetet med en brådskande artikel, och i en timme strövade jag runt på den febrilt aktiva redaktionen, där jag bland annat såg Anna Politkovskajas skrivbord, bevarat som minnesmärke. Då Pavel till slut slagit den sista punkten på sin artikel begav vi oss till kvarterskrogen för att diskutera regimens senaste illdåd.

Nästa morgon såldes på stan en specialutgåva av Novaja Gazeta, där eld och svavel regnade över statens agerande i samband med översvämningarna i den syd­ryska staden Krimsk vid Svarta havet. Över 170 människor hade drunknat, hus hade förstörts, vattnet rann upp till knäna och allting var täckt med gyttja. Novajas paradsida proklamerade att vanliga människor lämnats ensamma och skyddslösa inför katastrofen.

Dålig organisation och kommunikation är typisk för dessa översvämningskatastrofer i södra Ryssland. De enda som rusar till de nödställdas undsättning är frivilliga medmänniskor, de statliga tjänstemännen syns sällan till. Pavels artikel handlade om telefon­operatörer som skänkte invånarna i katastrofområdet gratis telefonsamtal, men samtidigt passade på att aggressivt göra reklam för sig.

Då Novaja Gazeta inledde en humanitär insamling för att hjälpa de nödställda fylldes deras stora hall med donationer på en halv dag.
På några dagar anlände tusentals aktivister och frivilliga till Krimsk tillsammans med försändelser med förnödenheter, allting helt spontant förbi näsan på Kreml och de lokala myndigheterna. Den kända tv-personligheten och demokratiaktivisten Xenia Sobtjak samlade ensam in 16 millioner rubel till förmån för översvämningens offer.

Rysslands stora och aktiva bloggsfär fylldes med skarp kritik mot makthavarnas ansvarslöshet och inkompetens. Nödlägesministeriet fick veta om katastrofen redan klockan 21 lokal tid, men myndigheterna fick inte ens i väg en varningssignal. Någon evakuering var det aldrig tal om. Kring klockan två på natten steg vattnet plötsligt i den fridfullt sovande staden, men först klockan fem på morgonen tjöt de första sirenerna.

Senare under krisen delade den lokala myndigheten ut pengar ur en nödkassa åt dem som fått sina hus förstörda – på villkoret att de skrev på ett dokument med en försäkran om att de fått varningssignalen i tid. Den statliga televisionen ställde genast upp till den av Kreml utnämnde guvernörens Tkatjevs försvar och anklagade, i ett försök att rentvå myndigheterna, vanliga medborgare för att genom slarv och oförsiktighet ha förorsakat den humanitära katastrofen. Att även president Putin uttalat sig förringande om olyckan har väckt allmän vrede.

Något som är värt att notera är att även många av provinsens tidningar, som inte annars kan betraktas som oppositionella eller oberoende, instämt i de sociala mediernas ilska. Enligt dem överträffas Moskvas inkompetens endast av dess ohederlighet och översitteri.

I tisdags läste jag på Facebook att Krimsks lokala förvaltning gaskat upp sig och nu hotar att riva de frivilligas tältby.

I S:t Petersburg berättade den unge teaterkuratorn Alexej att han gått för att kolla in uppsamlingsplatsen för hjälpmedel på Litejnij prospekt 31 och uppmuntrad av stämningen stannat kvar och hjälpt till i två dagar. Jag gick själv dit ett par dagar senare och såg unga, allvarliga människor som effektivt packade lådor fulla med förnödenheter.

Att myndigheterna skulle komma emot och hjälpa till är det inte tal om; försändelser med kläder, receptfria mediciner, vitaminer och livsmedel tas inte längre emot. Hur vanliga människor av makthavarna lämnas i sticket brukar ryssarna cyniskt kommentera genom talesättet ”att rädda dem som drunknar är de drunknandes sak”. Nu får uttrycket en ny innebörd då ryska medborgare i krissituationer skapar sina egna aktionsgrupper i stället för att ty sig till opålitliga större organisationer. Denna nya initiativförmåga på gräsrotsnivå håller på att förändra atmosfären i hela Ryssland.

Krimsk håller på att lyfta det ryska medborgarsamhället till en helt ny nivå genom att skapa aktionsmodeller och förena splittrade grupperingar. Samma nya enighet sågs redan under vårens demonstrationer. Många är skeptiska till den politiska oppositionen, men den har förtjänat ny tillit genom att oombedd rusa till de nödställdas hjälp.

Håller den fria och aktiva individualismen äntligen på att övervinna den kollektivism som tryggat den ryska paternalismen?

Samma fria självständiga me­delklassaktivitet som i krishjälpen kan också iakttas i kulturcentra som Vinzavod (tidigare vinfabrik) i Moskva och Etazhi (tidigare bageri), Pusjkingatan 10 (tidigare ockuperat hus) och Borej Art Center i S:t Petersburg. Här knattrar den så kallade ”skapande klassen”, hipstrar och kuratorer, på sina laptoppar läppjande på espresso, och driver gallerier, modebutiker och designprojekt precis som i Soho eller Williamsburg.

Under tiden har den ryska duman godkänt nya lagar för att begränsa fritt informationsutbyte och försvåra medborgerlig aktivitet. Men betydligt hårdare tag krävs för att kväsa Rysslands nyvaknade aktivism.

Skribenten är författare och översättare från ryskan. Kolumnen översatt från finskan av Otto Ekman.