Sanna Tahvanainen: Att sätta fingret  på en människa
Jag uppmanas komplettera min artikel om drottning Victoria med några tankar i ”sannaisk” anda kring hur denna passionerade kvinna kom att namnge en epok som främst förknippas med återhållsamhet och klädda pianoben. Och där har vi det. Victoria är viktoriansk och jag är sannaisk. Så fungerar människan, så fungerar medier. I stället för att se det mångbottnade, det komplicerade, väljer vi att se det som lätt går att förstå, som går att sätta fingret på. Varför intressera sig för att förstå, när man kan förenkla? Jag är lika lite sannaisk, som Victoria är viktoriansk.
Egentligen borde vi inte tala om viktorianismen, när vi menar inskränkthet och förträngd sexualitet. Vi borde tala om albertianismen. Albert hade en idé om många barn i en prydlig rad, om att stiga upp tidigt och göra sin plikt. Medan min Victoria är rätt måttlös. Hon hade gärna fortsatt med överdådiga middagar, springa på teatern flera kvällar i veckan och dansa halva nätterna. Problemet var det att Albert var kvällstrött och somnade mitt i middagar och teaterföreställningar. Och det går ju inte om man är gift med Englands drottning. Så det fanns all orsak att göra någonting åt saken.
Jag vill inte påstå att allting är Alberts fel, men han styrde Victorias liv mer än vad man skulle önska. Det har nog en hel del att göra med att han fanns i hennes hus och inte hon i hans, som var brukligt på den tiden och som det fortfarande kanske är. I hennes fall handlade det om att kompensera för att återställa balansen. Hon förminskade sig själv och sina behov, så som vi kvinnor fortfarande gör. Vill man uttrycka sig dramatiskt kan man säga att hon offrade sitt jag, för att helt och hållet uppgå i ett vi. Hon slutade säga jag efter att hon gift sig med Albert. Hon talade bara om vi, vi, vi.
Kom ihåg att hon var vansinnigt förälskad i sin man och gjorde i stort sett vad som helst för hans skull. Kom också ihåg att Albert var en främling i England. Han var tysk, hade varken vänner eller släkt inom räckhåll och talade en inte särskilt god engelska. Dessutom hatade han smalltalk, tålde inte engelsk mat och vantrivdes i London. Men det största problemet i deras relation var att Victoria var drottning och Albert endast gemål, alltså fogade hon sig småningom enligt hans önskemål, för att inte framstå som för monumental i hans ögon.
Det var inga dumma ideal Albert stod för. Han drack inte, vakade inte, drog sig inte länge på morgnarna, sprang inte efter andra kvinnor och var verkligen inte någon latmask. Dessutom ägnade han mycket tid åt barnen. Man kan nog påstå att Victorias och Alberts äktenskap var det första i historien som förenade karriär och barn.
Victoria hade flera goda orsaker att överge sin tidigare livsstil för en mera återhållsam. Dels spökade mentalsjukdomar och alkoholism i släkten, från faderns sida. Hon ville inte bli som sin farfar kungen som blev galen eller farbror Regenten som var numret intill. Dessutom ärvde hon ett England som var helt annorlunda än på farfars och farbrors tid. Det var ett England som genomgick en omvälvande industriell utveckling och det krävde sin man (sic!) vid rodret.
Det fanns alltså många goda orsaker till att stiga lite tidigare upp om morgnarna.

