Martina Moliis-Mellberg: Till Spindelmannens försvar
Är Peter Parker verkligen så intressant att det behövs en ny film om Spindelmannen, undrar Martina Moliis-Mellberg.
Det går tydligen inte att tala om den nya Spindelmannen-filmen The Amazing Spider-Man utan att först konstatera filmens onödighet. Det är inte så länge sedan Evil Dead-killen Sam Raimi spred ut sin spindelväv över tre filmer och ärligt talat, är Peter Parker verkligen så intressant?
Vad som irriterat människor är att The Amazing Spider-Man börjar om från början. Än en gång ska vi traggla Parkers ”origin story”, den om hur en radioaktiv spindel biter honom och voilà, han har röda tights. Det ligger dock i originstoryns natur att hållas levande och bli berättad om och om igen. Det är den grund som alla superhjältar står på, orsaken till att de alls existerar. Jag skulle också sucka högljutt om nya Spidey var en remake av Raimis första, men så är faktiskt icke fallet. Här har man i stället valt att berätta en mer detaljerad version av hur Parker egentligen hamnar hos tant May och farbror Ben, och oklarheterna gällande föräldrarnas försvinnande ges mer plats. Även andra klassiska ingredienser (spindelvävsskjutande, idén, dräkten, skurken, flickan etc.) får sin egen twist. Det är således inte samma film, ”bara” samma origin story.
För dem som fortfarande känner att Spider-Man inte är värd fyra filmer på tio år vill jag påstå att det finns två ting som gör denna reboot försvarbar och att dessa två ting dessutom gör den mer njutbar än Raimis tre filmer tillsammans. De två tingen heter Andrew Garfield och Emma Stone.
Där Tobey Maguire spelade Parker som en tönt med emo-tendenser (något som slog helt slint i den tredje filmen – en filmatisk pinsamhet som inte ens den största av Maguire/Raimi/Spider-Man-fans kan försvara) har Andrew Garfield satsat på nördig charm i stället. Denna Peter Parker skejtar och står upp mot skolans mobbare. Denna Peter Parker engagerar.
Emma Stones Gwen Stacey är å sin sida en helt annan karaktär än den Kirsten Dunst spelade i Raimis filmer. Dunst var den mycket mer timida Mary Jane, ett kärleksintresse ovetande om Peters dubbla liv. Gwen däremot, har mer koll.
Men det är inte bara karaktären som känns mer livfull och attraktiv, det är Emma Stone. Dunst personifierade anemi och kändes mer som Maguires syster, medan Stone gång på gång visar att hon är en av de mest karismatiska skådespelarna i Hollywood just nu. Allt den flickan rör är fräscht och smart, och det känns på sin plats att dra paralleller till Katharine Hepburn. Kombinationen Garfield och Stone är evigt vinnande och trovärdig.
Även i relationen mellan Peter och surrogatföräldrarna finns det mer att hämta här. Sally Field och Martin Sheen är inte där bara för att skapa Spindelmannens evigt dåliga samvete, de är på riktigt hans familj.
Action- och skurkmässigt har filmen sina brister, men det gör inget. Jag tar personkemi och trovärdiga relationer framom specialeffekter varje dag, och på den punkten levererar The Amazing Spider-Man över förväntan.
