Under de senaste åren har jag blivit van vid att de finländska och de ryska medierna bevakar samma händelse på olika sätt. Så var fallet med mormodern Irina Antonovas utvisning och med pojken Anton Salonen som smugglats från Ryssland tillbaka till Finland.

Något liknande händer nu när det gäller bevakningen av det ryska punkbandet Pussy Riot. Under de veckor som gått sedan bandets 43 sekunder långa uppträdande i Kristus Frälsarens katedral i Moskva har en skillnad uppstått mellan hur man skriver om det i Norden och i Ryssland.
Hbl 22.7 och Göteborgsposten 20.7 meddelar att bandmedlemmarna fortfarande ”sitter häktade för en Putinkritisk konsert” – utan att påminna om att detta försök till konsert ägde rum i en kyrka. Svt.se skriver felaktigt att de sjöng ”från en predikstol utanför katedralen”.

De ryska medierna poängterar att Pussy Riot uppträdde inne i en av de största helgedomarna i Ryssland – och att bandet sårade de troendes känslor.
Medan de nordiska medierna allt oftare glömmer att nämna att bandet uppträdde i en kyrka tenderar de ryska medierna att glömma bort bandets Putinkritiska dimension.

Enligt det oberoende ryska opinionsundersökningscentret Holding Romirs statistik från mars månaden fördömer 70 procent av ryssarna Pussy Riots aktion (bland dem finns säkert en hel del Putinkritiska medborgare). 38 procent är upprörda medan 32 procent anser att dylika aktioner inte får ordnas i en kyrka.
Själv hör jag till de sistnämnda 32 procent. Trots att jag inte är så kyrklig av mig (alla mina försök att bli något annat än agnostiker har misslyckats) känner jag en viss bestörtning då jag tänker på Pussy Riots vilda dans framför ikonostasen.

En del ryssar jämför bandmedlemmarna med greken Herostratos som brände ner Artemistemplet. Det är en överdrift. Samtidigt är det klart att Pussy Riot valde Kristus Frälsarens katedral för att uppnå den största möjliga ryktbarheten.

Pussy Riots låtar är råa, primitiva och föga musikaliska. Då jag lyssnar på dem saknar jag den fina regimkritiska ryska rocken av i går: Zoopark, Liube, Nautilus Pompilius. Få västerlänningar har hört talas om dessa band. Annat är det med Pussy Riot.
Vad man än anser om Pussy Riot är en sak positiv, påpekar författaren Dmitrij Bykov: deras aktion har resulterat i den första seriösa debatten om trosfrågor sedan sovjettiden.

Inte bara om trosfrågor, vill jag tillägga, utan också om den nya ryska klerikalismen som en hotfull samhällskraft.
Så skriver politologen och religionsexperten Andrej Zubov:

”År 1905 då den ortodoxa tron officiellt var ’den främsta och viktigaste’ i Ryssland och då kejsaren var trons beskyddare kunde en förbrytelse av det slag som Pussy Riot begått bestraffas med ett par månaders fängelse. I dagens ’sekulariserade’ Ryssland där trossamfunden enligt grundlagen är ’skilda från staten’ kan en sådan förbrytelse bestraffas med ett fängelsestraff på flera år. Är det inte vansinnigt?”