”Skandaltidning”, kommenterade min pappa när han bläddrade igenom City-lehti. Året var 1998 och jag hade just fått mitt första fasta jobb, som ad-assistent på City-lehti. Jag var så mallig över jobbet och kände mig befriad av den djupdykning utanför Ankdammen som det innebar. Mitt namn stod näst efter Rosa Liksom i aplådan (Liksom träffade jag aldrig och mig veterligen skrev hon inte en enda text i tidningen under de sju år jag jobbade där, men namnet hängde envist kvar. Mitt togs bort direkt när jag slutade).

Det var kanske de rätt utmanande bilderna och skrikiga rubrikerna som avskräckte min pappa. Också Jaakko Lyytinen, som under början av 2000-talet skrev kolumner och restaurangkritik i City, kommer ihåg det hämningslösa innehållet. Han skriver nu i en kommentar i HS (31.7) över nedläggningen av 26-åriga City att han ibland kände obehag över att det på andra sidor i tidningen tipsades hur man rakar sitt underliv. Kröhömm! Buskagegalleriet var min idé! (Okej, stulen från tanttidningen Amelia.) Och artikeln var bra! Redaktionssekreteraren Heini Larros tog sig an researchuppdraget på allra grundligaste sätt och så satt vi och ritade olika modeller för hur både män och kvinnor kan ansa sin buske. Tack vare oss viss­te var och varannan ung finländare hur en landningsbana ser ut. Någonstans där låg Citys styrka. Det fanns ingen rädsla, inga tabun. Det enda tabut var kanske tråkighet. Eller till och med om tråkighet kunde tidningen ha gjort något häftigt: Uusi uljas tylsyys! Anna käsi, nytt tuijotetaan seinään! Tråkighet är det nya svarta!

Min tid på City varade från 1998 till 2005. Då gick det bra för tidningen. Vi gjorde som bäst 96-sidiga tidningar med hälften reklam, den lilla redaktionen jobbade nästan dygnet runt vid tiden för pressläggning. Redaktionen låg i Kånala, inte så centralt och verkligen inte så trendigt. Som motvikt till det hårda arbetet hade redaktionen och marknadsföringsavdelningen fester med splatterkrig och champagneprovningar, segling och middagar på stans bästa restauranger. Jag var 23 år, stod på nån takterrass eller i ett kabinett och rökte tjock cigarr och kände mig lite vilsen. Och väldigt full. Festandet var ändå inget jämfört med det leverne City var känt för före 90-talets lågkonjunktur. Det berättades skrönor om solarier i konferensutrymmen, om någon som köpte en haj som varit med i en Renny Harlin-film för firmans pengar när kassan var tom. Någon annan köpte en travhäst för att det var en bra investering. Och sen kom djupdykningen.

City har räddats redan en gång från ekonomisk kollaps, och den erfarenheten fanns cementerad i alla som jobbade där och lärdes ut till de nya genom de här anekdoterna.
När det gick bra gjorde vi skitbra tidning, men det började uppstå en tendens till rundgång. Att upprepa det som fungerat tidigare. Om och om igen. Varje sommar liknande sommartidningar, alltid samma teman under året. Det har alltid funnits, och in till det sista numret, en hel del bra innehåll i tidningen. Intima och galna personporträtt, våghalsiga reportage och ett oöverträffat sätt att ringa in nya fenomen. Landets bästa filmkritik, tack vare fenomenala Harri Närhi. Men någonstans på vägen tappade redaktionen kontakten med målgruppen. Den förnyelse av redaktionen som skedde för ett tag sen kunde ha blivit en nystart. De kunde ha lyckats vända båten. Men det var för sent. Det finns ett uttryck som användes flitigt i Citys korridorer, och det var Tulos tai ulos, resultat eller ut. Oftast var det en skämtsam släng åt den strama ekonomin. Inget fick kosta något, trots att det gick bra för tidningen. Men den här gången är det inget skämt.

Alla nämner City som en språngbräda för talanger. Sarasvuo och Frangén, jaada-jaada, idel framgångsrika män. Jag vill plocka fram de kvinnliga stjärnorna. Alltid lika ogenerade Anna Perho, gräsrotsmaskinen Pauliina Seppälä, personsporträtts- och fråga-svar-formatets drottning Jaana Rinne, porträttfotografen Kirsi Koskinen, ex-modellen som blev fotograf Emilia Ikäheimo, och inte minst nuvarande chefredaktören Maria Pettersson. Finlands redaktioner kryllar av före detta Cityiter. Var ska framtidens lysande skribenter och fotografer växa upp nu?

För den som vill läsa om hur det gick till när tidningen grundades 1986 rekommenderas boken City on sinun som utkom år 2000. Tidningens 25-åriga historia kan bekvämt bläddras igenom i en Ipad-tidning som utkom i fjol. Nämnvärt att av tjugotalet personintervjuer som samlats i den endast två är om kvinnor.