Filmskapare, fotograf, författare, essäist. Epiteten är många när man ska beskriva den franske konstnärssjälen Chris Marker (1921–2012) som avled måndagen den 30 juli, 91 år gammal.

Marker kan kopplas till Left Bank-delen av den franska nya vågen och namn som Alain Resnais, Agnes Varda, Marguerite Duras och Alain Robbe-Grillet. Till skillnad från den mer kända Right Bank-delen, som bestod av bland andra Claude Chabrol, François Truffaut, Jean-Luc Godard, var de äldre och mer intresserade av experimentellt filmskapande. Le nouveau roman brukar också associeras med Left Bank-rörelsen. Grupperna stod dock på inget sätt i opposition till varandra.

Marker arbetade flera gånger tillsammans med Resnais och gjorde dessutom egna filmer där han utvecklade den essäistiska stil som blev hans signatur. Genombrottet kom 1962 med La Jetée (Terrassen på svenska), en 28-minuter lång postapokalyptisk berättelse om livet efter ett kärnvapenfyllt tredje världskrig. De överlevande är fångade under jorden där vetenskapsmän använder dem som försöksdjur i experiment med att resa i tiden. En av de överlevande är en man besatt av ett barndomsminne som involverar piren vid Orly-flygplatsen, en kvinna han såg där och en man som dog. På grund av detta starka minne blir han utvald att försöka ta sig såväl bakåt som framåt i tiden, för att rädda mänskligheten.

La Jetée är så mycket mera än ett klassiskt science fiction-äventyr. Besläktad med Resnais Hiroshima Mon Amour men också Varda och Dziga Vertov tar La Jetée ytterligare ett steg ut i det okända. Med Markers egna ord är det en ”foto-roman”. Den är nämligen inte filmad med rörliga bilder utan består av fotografier som byts ut med olika intervaller. Dessa bildar ett slags fotomontage som ackompanjeras av en berättarröst och minimalt med ljudeffekter. Låt er dock inte luras av formatet. Marker lyckas nämligen få fotografierna att bli mer levande än vad som borde vara möjligt. Tillsammans med berättarrösten och den pampiga musiken bildas en hypnotisk kvalitet som får tid och rum att upplösas, om än bara för 28 minuter. La Jetée är inte en film, det är en prosalyrisk essä. Det är en tidsresa, en betraktelse, en dans i form av ett Möbiusband.

La Jetée är något av ett bortglömt mästerverk som jag uppmanar alla att se (den går att hitta på Youtube). Dess hjärta har även pumpat vidare i andra filmer då den fungerade som inspiration både till Mamoru Oshiis The Red Spectacles (1987) och Terry Gilliams 12 Monkeys (1996).

Som kuriosa kan noteras att Markers första film, Olympia 52, faktiskt dokumenterar de olympiska spelen i Helsingfors 1952.