När utländska besökare frågar mig vad de ska se när de kommer till Helsingfors blir jag alltid lite ställd, även om jag bott här i snart tretton år. Att ge nöjestips är lite som att skriva resereportage, det är väldigt lätt att man fastnar i klichéer.

Beskrivningen varierar också beroende på vem som är beställaren. Våra grannar, svenskarna, är experter på den typen av exotism där man nostalgiserar Finland. För svenskarna påminner en flottig köttpirog på Salutorget om en svunnen tid, om en förlorad oskuld.

Samtidigt vill man gärna understryka hur modernt det är i Finland. Det gjorde till exempel SVT:s program Korrespondenterna när de besökte Finland i våras. Skogs-Finland ställdes mot IT-Finland. Ute i Esbo sitter speltillverkare och gör nästa Angry Birds, men i skogarna röstar man på Sannfinländarna och är rädda för främlingar!

Fast så där ser det ju ut i princip i hela världen, om man läser resereportage om Stockholm, om Reykjavik, om Rio de Janeiro. Beskrivningarna lever på kontraster, för det är det allra enklaste sättet att berätta en historia.

Ibland måste man ändå acceptera att klichéer kan vara sanna. Jag flyttade till Helsingfors hösten 1999, och när jag tittar på hur Helsingfors har förändrats så är det faktiskt slående. Om man ville gå på rockklubb hösten 1999 kunde man välja mellan ungefär två band: svenska Weeping Willows eller inhemska Eternal Erection. Båda på Tavastia. Att se en vettig kvinnlig artist kunde man bara drömma om.

I dag inleds Flowfestivalen, kanske en av de starkaste krafterna när det gäller att förändra musikscenen i den här staden. På några år har Flow utvidgat hela stadskärnan. I dag är Fiskehamnen och Södervik nya, intressanta områden som tycks föda massor av kreativa projekt.

Den sortens gentrifiering kostar förstås. Mikael Brunila skrev i Ny Tid häromåret om hur ungdomar som inte har råd med biljetter till Flow krälar under staketet. Han såg det som ett bevis för att dagens ungdomskultur kräver resurser som bara medelklassen har, men att alla har samma begär för ”något vackert, något skönt och något äkta”. Man brukar säga att hipstern – den subkultur som ofta förknippas med Flow – inte definieras av politiskt engagemang utan av konsumtion.

Å andra sidan är det också en förenkling. Flow må vara dyrt men det är definitivt inte en festival som bara sätter fokus på yta. Föreläsningar, kolonilotter, gastronomiska satsningar – festivalen gör en hel del för att upplevelsen inte ska upphöra vid en dimension. Ett konkret problem är däremot att det lätt blir trångt i augustinatten. En annan risk är att folk är för upptagna med sina mobiltelefoner för att kunna njuta av festivalen. Vi skriver ju alla numera på resereportaget om vårt eget liv.

Philip Teir är tjänstledig kulturchef.  Flow inleds i kväll med Bon Iver.