När Svenskfinland krympte

Halv åtta en oktobermorgon knackar grannen på hemma hos Tapani Ritamäki, litterär chef på Söderströms förlag. Han har haft telefonen avstängd, men hans chef har ring hans hustru som ringt grannen som springer med budet. Det är ändå ingen som dött – eller?

Klockan är halv åtta och nån knackar på ytterdörren. Vem kan det vara så tidigt? När jag öppnar står grannen där och säger att jag genast ska ringa min chef. Jag är lite överraskad, men eftersom mobilen varit avstängd har chefen ringt min fru på väg till jobbet som ringt grannen. Min första tanke är att det måste ha trasslat till sig med någon bok. Vi har flera i tryck. Det måste ha trasslat till sig riktigt ordentligt?
På mobilen syns ett textmeddelande där det står ”Ring så fort du kan!” Jag ringer, och långt innan jag uppfattat vad som har hänt hör jag på rösten i andra ändan att det nog inte handlar om problem på tryckeriet.
Jag skickar ett sms till min kollega som just då befinner sig i New York. Hon svarar: Du skämtar?!

En stund senare får jag ett samtal av min fru som undrar om någon har dött? Ja tyvärr: Werner Söderström. Och Holger Schildt.
Frågetecknen är många. Förlagskontoret hade renoverats bara ett par månader tidigare. Som kamouflageåtgärd känns det en aning överdrivet. I augusti hade vi haft det årliga strategimötet och alla hade verkat överens: Söderströms strategi var tydlig, riskfylld men inte omöjlig. År 2014 skulle man se de första tecknen på hur den lyckats.
Något måste alltså ha hänt efter strategimötet. Hade ett stort svenskt expansivt förlag lagt ett bud på Schildts? I så fall hade Söderströms ägare gjort det enda rätta. Det har i åratal funnits en ständig press från svensk sida att lägga trycket av våra gemensamma författares böcker hos det svenska förlaget, av kostnadsskäl.

I förlängningen kan man se en utveckling där det lilla finlandssvenska förlaget köper in delupplagor av sina egna författares verk från de svenska förlagen. Det lilla finlandssvenska förlaget skulle förlora sina namnkunnigaste författare och i sakta mak skulle det lilla finlandssvenska förlaget upphöra att existera. Ingen skulle sörja för ingen skulle ens märka det.
Överdramatisk dystopi? Rena sci-fin? Kanske det.
Ett mindre spekulativt scenario är det som förts fram i offentligheten. Utgivningen av e-läromedel är så kostsam att två finlandssvenska förlag inte har råd att på var sitt håll driva fram dem. Tyvärr ligger det nåt i påståendet. Det stora hotet mot alla förlag kommer från e-böckerna, oberoende av om det handlar om läromedel eller skönlitteratur.
E-böcker är ingen modefluga som går över om en tid. Tvärtom, vi har inte ens sett början. E-boken är tekniskt så överlägsen pappersboken att den kommer att erövra en stor del av marknaden. Inte hela, men en stor del. E-boken kan enkelt spridas över bygderna, över landet, över hela jorden! Eller om man tar ner resonemanget och förankrar det i jordisk verklighet: över hela språkområdet. Spridningen förenklas och försnabbas och fördjupas.
Allt blir tillgängligt. Hela tiden och för alltid. Så vad är problemet?

Problemet är att det inte ser ut att finnas ekonomi i det. Det vill säga ekonomi för ett förlag som har sitt kontor på Bulevarden, som har avlönade redaktörer (som inte bara läser manusen utan också jobbar med dem), marknadsförare, informatörer och förlagschefer. För ett halvidealistiskt en- eller tvåmansförlag ute i Sockenbacka eller Sökö är problemet inget problem.
Jag hoppas att optimisterna har rätt och jag fel. Men kalkylen verkar inte gå ihop. Om lönsamheten är svag nu (inom hela branschen), hur ska den bli bättre då e-böckerna utförsäljningspris ligger klart under pappersbokens (se inte på Finland, se på den längre hunna amerikanska och engelska marknaden). Men tryckkostnaden och lagerhållning försvinner ju? Visst, men de överskrider sällan tio procent av utförsäljningspriset. Lägg till x-antal piratkopieringar, högre royalty, klart högre moms, och högre produktionskostnader för e-läromedel, och det är svårt att se att rationaliseringarna inom förlagsbranschen inte skulle fortsätta.
Det är framtid. Men här och nu: Kan utgivning av finlandssvensk litteratur göras lönsamt?
Naturligtvis, det är enkelt. Det halvstora förlaget S & S satsar enbart på sina bäst säljande författare, framför allt romanförfattarna. Kanske någon antologi (”Finlandssvenska kändisar skriver om sitt sexliv”), en och annan fackbok av väl etablerade namn, ett par poeter med en försäljning på över 1000 ex kunde också få vara med. Men inga osäkra kort. Inga debutanter.
Det här skulle vara ett lönsamt finlandssvenskt förlag. Förutsatt att redaktörerna inte var fler än två. Man skulle antagligen också ha råd med en halvtidsanställd för info och marknadsföring (läs sociala medier).

Man kunde fortsätta verksamheten tills de bäst säljande författarna blev gamla och dog bort. Redaktörerna skulle ha åldrats de med så allt kunde avvecklas i frid och samförstånd.
Vem vill ha det så? Det är inget förlag, det är ett Terhohem.
Otaliga gånger har det påpekats att Kjell Westös första böcker sålde i hundra exemplar, kanske två hundra. Detsamma gäller Ulla-Lena Lundberg. Och Christer Kihlman med för den delen. Listan kan göras längre.
Ovannämnda började som poeter, men att ge ut poeter med avsikt att de ska transformeras till bästsäljande romanförfattare låter som en riskabel strategi. Ett seriöst förlag ger ut böcker som lektörerna, redaktörerna och den litterära chefen tycker håller nivån. Oberoende av genre.
Efter fusionen av Söderströms och Schildts har många varit oroliga för den smala litteraturen. (I Svenskfinland är också den breda litteraturen ofta ganska smal). Finns det fog för det? Ja, om sparkraven drivs ivrigt finns det fog för det.

Samtidigt har det, helt riktigt, påpekats att en diktsamling, eller en essäsamling (eller en pamflett, eller varför inte en roman) som trycks i några hundra exemplar inte kostar mycket. Och på det som inte kostar mycket kan man inte heller spara in mycket. Men när man låter bli att ge ut fyra diktsamlingar, tre essäböcker, två romandebutanter, tre barnböcker, ett par antologier, en novellsamling och en deckare som trots sju mord kanske inte går hem så har man redan en inbesparing i arbete som innebär att man kan göra sig av med ett par redaktörer. Det är inte boken i sig som kostar, det är arbetet med den – alla de fasta kostnader som är förknippade med att ha anställda.
År 2007 gick jag igenom Schildts och Söderströms skönlitterära utgivning tio år bakåt. Schildts fluktuerade kraftigt från år till år, Söderströms var antalsmässigt jämnare. För att upptäcka en nedskärning måste man ha något att jämföra med. Vilket år ska man välja? 1997 gav Söderströms ut 24 skönlitterära titlar, Schildts 28. 2004 var Söderströms antal 34 och Schildts 23. Två år senare hade Söderströms 37 titlar, Schildts 35.

Det framgick att båda förlagen ökat sin utgivning under perioden 1997–2007. Kanske på grund av (eller tack vare) den inbördes konkurrensen? Har det här varit bra för finlandssvensk litteratur? Ja, det har det. Har det kanske till och med varit för bra? Det vill säga har det getts ut böcker som med riktigt kritisk blick inte helt hållit måttet? Kanske.
Antal är ett utgivningskriterium enbart i relation till kollektiv och individuell arbetsbörda. Egentligen kan man ha bara ett kriterium: kvalitet. Det är ingenting statiskt, det står i beroendeförhållande till omgivningen (övriga böcker, övriga förlag … världen). Det står i relation till en framtidsbedömning (hur bra kan manuset bli med x-arbetsinsats?).
Schildts och Söderströms redaktörer kan sitt jobb, de gör bedömningen tillsammans med sina lektörer – professionellt, och med integritet. Söderströms styrelse har inte blandat sig i utgivningsbeslut hittills och ska inte heller göra det i framtiden.

Finlandssvensk bokutgivning har haft stor bredd och inte krökt in sig. För att ta några färska exempel: vi ska vara stolta över att finlandssvenskar skriver verk om Hemingway och Jerusalem, om Iran och S:t Petersburg. Det omedelbara ska inte tränga ut det mindre omedelbara. Ett finlandssvenskt förlags böcker ska vara intressanta också utanför den finlandssvenska världen. Att rikta in sig på sådant som försöker platsa på tio-i-topp-listan här och nu kan ge noll placeringar på litteraturhistoriens topplista om 50 år. Är det lönsamt?
Gav de finlandssvenska förlagen ut Edith Södergran, Gunnar Björling, Elmer Diktonius, Henry Parland, Rabbe Enckell för att de trodde att de skulle förtjäna bra på dem? Knappast. Var det lönsamt? Inte i pengar, men för finlandssvensk litteratur och självbild var det antagligen historiens mest lönsamma utgivning. Den blev historia.
Det är det här perspektivet S & S och deras ägare ska ha för ögonen. Det är lätt glömt under det dagliga knoget.
(Samtidigt visar erfarenheten att det som håller hög litterär nivå ofta upptäcks också av andra än förlagets redaktörer. Kvalitet står inte i ett enkelt motsatsförhållande till säljbarhet.)
Förläggare och redaktörer behöver arbetsro och tillräckliga arbetsutrymmen för att jobba bra. Under bokmässan i Helsingfors ordnades ett seminarium om fusionen mellan Söderströms och Schildts, där Barbro Teir och Mari Koli svarade på Hbl:s Philip Teirs frågor. Under seminariet betygade Stig-Björn Nyberg att resurserna för den skönlitterära utgivningen inte ska skäras ner, han såg det som ytterst angeläget att skönlitteraturen på det fusionerade förlaget ges alla möjligheter att fungera bra. Det var ett riktigt och viktigt statement som inte får glömmas bort.
Med bara ett större förlag i Svenskfinland finns inte utrymme för misstag. De tidigare brukar numera dras som ”roliga storyn” – samtidigt som man inbillar sig att de är historia, omöjliga att upprepa. Den kändaste är refuseringen av Tove Jansson på Söderströms på 1940-talet. Då fanns ett Schildts som kunde rädda Mumin för eftervärlden. Kan man idag ens tänka sig Svenskfinland, eller Finland, utan Mumin?

Söderströms refuserade också August Strindberg på 1890-talet. Han lyckades hitta en annan förläggare – men vad hade det inte betytt för Söderströms, och för finlandssvenskheten – ännu idag – att kunna säga: Det var vi som såg Strindbergs talang när ingen annan gjorde det.
Förlagsbyten har varit ganska ovanliga i Svenskfinland i modern tid, men de har förekommit: Claes Andersson bytte från Schildts till Söderströms, liksom Henrik Meinander och Robin Valtiala. Bengt Ahlfors har bytt då och då.
När Söderströms refuserade Fredrik Lång räddades han av Schildts, när Schildts refuserade Merete Mazzarella kom hon till Söderströms. Tänk efter. Hur mycket fattigare hade inte den finlandssvenska – den finländska – litteraturen varit utan de här författarskapen?
Nu finns inget till eller från. Förutom till de små, små förlagen som saknar resurser, men inte alltid kunskap. Ralf Andtbackas Ellips sa upp sitt färska distributionsavtal med Söderströms i avsikt att stå friare. Det gjordes i fullt samförstånd, båda hade tänkt samma tanke.

Vem ska rätta Schildts & Söderströms misstag? Andtbacka kan knappast hinna överallt. Vi kan inbilla oss att vi inte gör några misstag. Nu har vi ju båda förlagens litterära hjärntruster inom samma väggar. Men kan man ens upptäcka sina egna misstag (är det inte liksom ett axiom)?
Och om vi tänker oss in i framtiden när dagens fenomenala förlagsredaktörer gått i pension (och inte in i väggen). Det räcker med en felrekrytering som rekryterar fel som rekryterar fel. Hur ska det rättas till? Det här är en av alternativlöshetens inbyggda faror.
Kvalitet var ordet. Det nya halvstora Schildts & Söderströms kan inte av rädsla för att anklagas för nedskärningar låta bli att refusera manus. Hur ogärna skribenter än vill erkänna det brukar en refusering faktiskt handla om att manus inte håller måttet.
Det har kanske inte blivit värre över lag men det är inte helt ovanligt idag med författare in spe med noll insyn i hur författararbete går till. Jobba med manus? Varför det? Skriva om? Varför det? Läsa andras böcker? Varför det?

Jag har lekt med tanken att det borde ordnas ett seminarium om författandets hantverk (och förberedelser) med föreläsare både från Sverige och Finland.
Många finlandssvenska författare kan idag leva på sitt skrivande (eller snarare hanka sig fram). En äldre författare berättade att när hon debuterade på 1970-talet tänkte sig nästan ingen att det kunde gå att försörja sig genom skrivande. Ännu lite tidigare krävdes det en privatförmögenhet.
Det är utmärkt att stipendierna ökat, men borde de göras långvarigare för att skrivprocessen kunde bli grundligare? Bara en stol att sitta på, som dessutom är smal, innebär mera osäkerhet och mera kramp. Att ha kontakt med ett yrkesliv kan också ge ens text något, inte bara beröva en skrivtid.
Häromkvällen råkade jag se nyheter på samiska. Jag förstod inte språket, men nog bilderna. Varje nyhet handlade om samiska angelägenheter. Det är väl så det blir när omvärlden förlorat intresset. Det kändes som en skräckvision.

Den finlandssvenska litteraturen – finlandssvenskheten överhuvudtaget – behöver kanaler utåt för att inte samifieras.
Det är författarnas uppgift, det är förläggarnas uppgift, det är framför allt de resursstarka fondernas uppgift.
Söderströms har varit ett bra förlag att jobba på. Det visar redan femte placeringen på Helsingin Sanomats lista över landets mest framgångsrika förlag mätt i nomineringar, översättningar och pris.
När det var tal om nytt namn för det nya förlaget tyckte många att Schildts & Söderströms lät otympligt (jag med). Nu tycker jag det är viktigt att bevara båda förlagens namn för de fungerar som en påminnelse om traditionerna – Noovia eller Bookia hade varit smidigare. Farligt smidiga.

Tapani Ritamäki är fortfarande litterär chef, nu på Schildts & Söderströms.

Kommentarer

Välkommen till debatten på Hbl.fi. För att vi ska ha ett bra och seriöst diskussionsklimat måste du följa reglerna. Endast inloggade personer kan kommentera artiklar, antingen under eget namn eller signatur. Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Hbl:s redaktion förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer som bryter mot reglerna.

Regler för kommentarer

Välkommen till debatten på Hbl.fi. För att vi ska ha ett bra och seriöst diskussionsklimat måste du följa reglerna. Endast inloggade personer kan kommentera artiklar, antingen under eget namn eller signatur. Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Hbl:s redaktion förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer som bryter mot reglerna.

Här är våra spelregler:

  • Var hövlig och korrekt i dina kommentarer.
  • Respektera andra personers privatliv oavsett om det gäller andra debattörer, personer i artiklarna eller journalister. Inga personangrepp tillåts.
  • Håll dig till artikelns ämne och motivera din åsikt.
  • Eftersom Hbl är ett svenskspråkigt medium är kommentarsspråket svenska.
  • Dina kommentarer kan användas i andra sammanhang på Hbl.fi, Hufvudstadsbladet eller Hbl+.



Det är inte tillåtet att:

  • hota, trakassera, sprida lögner eller skvaller.
  • uppmana till brott eller på annat sätt bryta mot Finlands lag.
  • använda svordomar och obscena ord.
  • kommentera etnicitet, kön, sexuell läggning, religion eller hälsotillstånd om det saknar betydelse i sammanhanget.
  • skriva rasistiska och sexistiska inlägg.
  • göra reklam.
  • länka till sidor med sexistiskt, pornografiskt eller rasistiskt innehåll. Detsamma gäller länkar till diskussionsforum.
  • skriva långa citat, huvuddelen av kommentaren ska vara din egen.
  • använda osakliga användarnamn (signaturer).



Alla inlägg efterhandsgranskas av moderatorn. Vem som helst kan anmäla en kommentar genom att klicka på flaggsymbolen invid kommentaren. Den kommer då att granskas av moderatorn som fattar beslut om kommentaren får finnas kvar eller avlägsnas. Frågor om Hbl.fi kan sändas till webb@hbl.fi. Modereringen på Hbl.fi utgår från redaktionens regler men i själva jobbet får vi hjälp av ett utomstående företag, Interaktiv Säkerhet. Företaget är specialiserat på övervakning av artikelkommentarer och anlitas av flera svenskspråkiga nyhetssajter. Har du klagomål som gäller modereringen? Ta kontakt med webb@hbl.fi. Klistra in en länk till artikeln i fråga och uppge tidpunkt och under vilket namn kommentaren lagts ut.



Hur syns mitt namn eller signatur: Det är endast möjligt att kommentera artiklar om du skapat ett KSF Media-konto och loggat in. Utgångsläget är att ditt förnamn och efternamn syns när du kommenterar, men du kan också välja att använda en signatur om du inte vill uppge ditt riktiga namn.



Hur ändrar jag min signatur: På hbl.fi, klicka till Mitt konto-knappen uppe till höger och välj Redigera ditt KSF Media-konto. Välj Ändra dina uppgifter. Längst ner på sidan kan du ange Signatur för kommentarer. Klicka på Spara. När du är inloggad på hbl.fi syns alla dina kommentarer under denna signatur.



Så behandlar vi din signatur Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Vi förbehåller oss rätten att kontakta dig.