Kommentar: Mannerheim i mörkaste Finland
Varför är tanken på en "kenyansk Mannerheim" så upprörande? Och för vem?
Mörkaste Finland är inte en geografisk, utan en mental och massmedial plats. Där råder som bäst, enligt kvällstidningarnas löpsidor och specialsektioner ”Mannerheim-kohu” (Mannerheim-uppståndelse) på grund av en liten billig experimentell filmproduktion som lånat sitt tema och sina huvudpersoner ur historien. Så där som konsten brukar göra.
I andra delar av det mentala Finland kan man minnas att distanseringseffekter, ”Verfremdung” på fackslang, är konstens basmat: att genom olika illusionsbrytande grepp ”förhindra en känslomässig inlevelse i ett drama och därmed skärpa åskådarnas kritiska iakttagelseförmåga” (Nationalencyklopedin).
Nu betecknas visserligen offentligheten kring den här produktionen inte precis av brist på känslomässig inlevelse. När man ser hur kvällstidningarna genom sitt sensationshimlande piskat upp stämningar kring den kan man fråga sig om den inte – redan innan en sekund av filmmaterialet funnits till beskådande – på ett föredömligt konceptkonstnärligt vis har belyst aspekter av verkligheten som borde göra oss bekymrade. Exakt vad är det som gör tanken på en ”kenyansk Mannerheim” så upprörande? Och för vem?
Jag kan inte påstå att mina förväntningar på den aktuella Mannerheimvisionens konstnärliga kvaliteter skulle vara skyhöga – vill man ha någonting billigt och bra så får man ofta nog först köpa det som är billigt och sen det som är bra.
Men en kenyansk gosskör som sjunger Finlandia på finska och swahili kan bli riktigt fint och gripande – och säkert inte mera fel är en skock skära linluggar som sjunger gospel.
