Bild: Folkets bio

Från tårta till Tintin

Diskussionen kring skildringen av svarta inom konsten har gått het hela året i Sverige – från den svenska kulturministerns tårtskandal till det planerade Tintin-förbudet på Kulturhusets barn­avdelning. Men varför är diskussionen så inflammerad? Filmvetaren Hynek Pallas reder ut begreppen i en essä för Hbl kultur.

Vad ryms i en tretimmarsdebatt? Den 25 september i år rapporterade Dagens Nyheter att den konstnärlige ledaren för barn- och ungdomsbiblioteket i Stockholms kulturhus, Behrang Miri, valt att ”kasta ut” samlingens alla Tintin-album eftersom han ansåg att den bild Tintinböckerna ger av afrikaner är afrofobisk. ”Afrikaner är lite dumma medan araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor. Det handlar om exo­tisering och orientalism”, förklarade Miri.

Reaktionerna lät inte vänta på sig – protesterna gick från sociala medier till gravljus utanför Kulturhusets entré, intill en lapp med texten ”I dag har enfalden segrat över mångfalden”. Tre timmar senare backade Kulturhusets ledning. Tintin fick vara kvar.
Men vad handlade egentligen Behrang Miris beslut om?

Debatterna om svarta stereotyper i populärkultur – om hudfärg över huvud taget – var före hösten 2011 få och lågmälda i det svenska kultursamtal som förs utanför akademiska miljöer. Men då, för ett år sedan, fick Ruben Östlunds tredje långfilm Play premiär. Östlund har med filmer som De ofrivilliga gjort sig känd som en utforskare av gruppmekanismer – i berättelser med sociopsykologisk halvfiktionskänsla undersöker han hur individer samspelar i olika sammanhang.

Play baseras på en serie uppmärksammade brott i Göteborg, där ungdomar rånade varandra med något de kallade för ”brorsantricket”. Brotten, liksom filmen, fångar den etniska dimension som i dag finns i den svenska klassfrågan: förövarna var svarta förortsungdomar och offren vita medelklassungdomar. Förövarna gick fram till offren i gallerior i city, bad att få se på deras mobiltelefoner och förklarade sedan att det var precis en sådan som deras bror blivit rånad på dagen innan. Kunde de tänka sig att följa med så att brorsan fick titta på mobilen? Utan tvång fick förövarna offren att följa med till en plats utanför stadskärnan där de på olika vis lyfte av dem pengar, märkeskläder och telefoner.

Östlunds film fångar – minst lika skickligt som världens främste skildrare av obekväma mänskliga val, den österrikiske regissören Michael Haneke – hur individerna beter sig i den här situationen: Samspelet mellan offer och förövare – med inslag av Stockholmssyndrom – förövarnas växlande mellan ”good cop/bad cop”; konkurrensen mellan offren. Problemet som förblir outtalat är att hotet består i att det handlar om just en grupp svarta ungdomar.

Och där exploderade den svenska debatten. Afrosvenskarnas riksförbund och andra menade att filmen var rasistisk. Punkt. Andra sa att det var ett försök att visa att en situation av det här slaget kan uppstå just för att samhället är rasistiskt. Sverigedemokraternas anhängare såg Play som en bekräftelse på att vita var utsatta för kriminella invandrare.

Den hätska stämning som präglade ett offentligt samtal jag efter premiären av Play ledde med Ruben Östlund och hans producent Erik Hemmendorff är en jag sällan har varit med om i det svenska kulturklimatet. Samtidigt kunde jag, där jag satt på podiet på Stockholmsbiografen Bio Rio, inte undgå att se hur lokalen, sammansättning på publiken, filmskaparna och debattledaren var en central del av problemet – och hur detta återspeglade den svenska kultur- och mediemiljön.

Där satt tre vita män i trettioårsåldern, med en publik bestående av betydligt fler icke-vita än jag någonsin har sett i svenska filmsammanhang. I en debatt som handlade om rasism, klass och känslan av att uppleva sig kränkt, övervakad, illa behandlad på grund av sin hudfärg under hela sitt liv. Som vit kan jag inte känna hur det är att som icke-vit leva i ett vitt samhälle, hur man på olika vis förkroppsligar upplevelsen av att inte höra till. I ett land där populärkulturproduktion med få undantag produceras av vita, där de goda protagonisterna som man kan identifiera sig med i filmerna nästintill alltid är vita. Där människor med annan bakgrund eller hudfärg nästan uteslutande har biroller eller spelar osympatiska brottslingar. Där de flesta röster i medierna kommer ur en vit miljö.

När jag skrev ett inlägg i vad som i dag benämns som ”Play-debatten” (DN 24/11/11) inledde jag så här: ”2010 fick tjugonio svenska spelfilmer premiär. I tre av dem hade icke-vita svenskar bärande roller: För kärleken, Snabba cash och Farsan. Ett strålande år för icke-vita karaktärer – 2009 bestod de av en namnlös grupp muslimer i Wallanderfilmen Hämnden.”

Det här problemet diskuterades sällan i Sverige innan Play. Inom forskningsfältet kritiska vithetsstudier – utgångspunkten för min avhandling ”Vithet i svensk spelfilm 1989–2010” (Filmkonst, 2011) – talar man om hur vithetens ”osynlighet” (så uppenbart inte osynlig för de svarta pojkarna i Play) gör vita blinda för sina privilegier.

Detta är något som har blivit uppenbart i den serie konst-, film- och litteraturrelaterade diskussioner som uppstått under det år som snart har gått sedan Play hade sin premiär. Först ut, i våras, var ett konstverk där den svarte konstnären Makode Linde hade skapat en tårta i form av en svart kvinna – en nidbild med starka kopplingar till blackface-skildringar av svarta. När den svenska kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth på en invigning på Moderna Museet skar upp tårtan skrek och jämrade sig Linde, som hade sminkat sig i blackface. Lindes uppsåt var att väcka en debatt om rasism med ett humoristiskt grepp, anspelande på grova stereotyper. Men konstverket blev, ryckt ur sitt sammanhang, i stället utsatt för både inhemsk och internationell kritik för att vara rasistiskt.

Och så, veckor före morgonen då Tintin plocka­des bort från hyllorna på Kulturhuset för att snabbt återvända, briserade nästa historia. En av Sveriges mest kända barnboksförfattare och illustratörer, Stina Wirsén, skulle ha premiär på en ny animerad film, Liten skär och alla små brokiga. På postern syns Wirséns vanliga samling av kaniner, gosedjurs­katter och björnar – och en liten kolsvart figur med rund clownmun och flätor. Kopplingen till blackface-traditionen, och inte minst den i amerikanska barnböcker i slutet på 1800-talet vanligt förekommande Golliwogg-figuren (även en populär docka ända fram till 1970-talet), var besvärande tydlig.

Kritiken började på distributionsbolaget Folkets Bios Facebook-sida (talande för att frågan fortfarande var på gräsrotsnivå) för att sedan sprida sig till etablerade medier. En biograf i Skåne stoppade sina planerade visningar av filmen. Wirsén gick ut i medierna och förklarade att hennes uppsåt varit antirasistiskt – något som bemöttes med argumenten att ett antirasistiskt uppsåt ändå kan dölja rasistiska stereotyper och sårande bilder. Joanna Rubin Dranger, professor på Konstfack i Stockholm, skrev i Svenska Dagbladet (22/9/12) ett av de till stora delar bättre inläggen i ämnet när hon påpekade behoven av att – likt hennes egen utbildning Storytelling – på allvar ta upp frågor om representation, klass, genus och etnicitet i skolor. Men landade i en slutsats som har fått många att se rött: om, menar Dranger, Wirséns uppsåt var antirasistiskt bör den självklara konsekvensen när svarta debattörer menar att filmen är rasistisk, vara att dra tillbaka den och rita om.

Här kommer lite av pudelns kärna och det som förenar debatterna, en kärna som rymdes i de tre timmar #tintingate, som det kom att heta i twitterflödet, rasade. Ska man verkligen förbjuda vissa bilder, rensa ut, rita om och plocka bort? Är en bild som stämplas som rasistisk – en bild som svarta svenskar upplever som sårande – automatiskt av ondo i ett samhälle och i en kulturproduktion? Måste alla filmer stryka alla medhårs? Kan man på ett komplext vis skildra ett rasistiskt samhälle utan att man på ett eller annat vis skapar karaktärer som blir problematiska? Bär Ruben Östlund ett ansvar för andra stereotyper, eller avsaknaden av andra svarta karaktärer i svensk film, utanför sitt eget verk? Ska Stina Wirsén rita om den brokiga?

Och hur göra med historien? Orsaken till Tintin-situationen är ett specifikt album av Hergé; Tintin i Kongo där skildringarna av svarta afrikaner som lata och dumma är rasistiska så att man storknar. I Belgien – där situationen är särskilt infekterad med tanke på landets brutala tid som kolonialmakt i Kongo – avslutades i vintras en rättsprocess mellan en kongolesisk student och Hergés förläggare, i syfte att förbjuda albumet. Förläggaren vann, men Tintin i Kongo har länge varit bortplockad i barnsektioner i USA och England. Även så på flera platser i Sverige – albumet fanns inte ens på Kulturhusets barnavdelning när Behrang Miri valde att göra sitt utspel – och serien har, liksom andra av tecknaren, försetts med introduktioner som placerar dess tankegods i tiden de producerades i. Det gäller inte bara afrofobi utan även antisemitism.

Men ska man ta bort Tintin får man kanske ta bort Pippi Långstrump också, som Miri lyfte fram som en förebild. Hon med en far som var ”negerkung”? Och Åke Holmbergs böcker om Ture Sventon? I boken Ture Sventon i Paris används ordet ”neger” som förlaget Rabén & Sjögren ville stryka i en nyutgåva 2011. De fick nej av författarfonden som förvaltar Holmbergs verk (med motiveringen att ”neger” är ”ett kulturarv”) och valde då att inte ge ut boken alls.

Den svenska debatten är lätt polariserad mellan dem som påpekar vikten av vad de kallar för fri konst, och dem som menar att man måste motverka rasifierad kultur som är sårande; rita om, plocka bort. Själv tror jag att det enda sättet att bryta normer är att göra bådadera – följa Drangers exempel och se till att normkritik är ett givet inslag på utbildningar, att det genomsyrar platser som sysslar med kultur- och medieproduktion. Det innebär att man väljer vilket slags böcker och filmer man lyfter fram och vilka som figurerar i dem. Men det betyder inte, enligt mig, att böckerna eller filmerna ska vara renons på svåra, ibland obekväma, skildringar.
Miris uppsåt var att fokusera på behovet av andra bilder för barn än de gängse – och det gjorde han helt rätt i. Bara genom att skapa tydliga sammanhang och urval på ett bibliotek för barn kan man bryta den norm som råder, eftersom den är osynlig. De få barnböcker som finns i Sverige med annat innehåll måste tas fram, inte minst som positiv identifikation för icke-vita barn; annars återstår mest blonda små Emil-gossar. Något bibliotekarien Karin Sohlgren perfekt understryker i ett inlägg i Dagens Nyheter (2/10/12).


Samtidigt är kanske platser som medvetna barn- och ungdomsbibliotek rätt rum även för vissa ”rasistiska” seriealbum? Det är ju där man kan kontrastera den rasistiska stereotypen med bra representationer; där man kan kontextualisera och lära ut förståelse för att bilder skapas i historiska sammanhang. Där man kan fostra barn till att tänka kritiskt kring detta, och kring samhället de lever i. Kring att antisemitism och rasism är en del av den europeiska historien, och att den så länge varit okommenterad att det är svårt att bryta och motverka än i dag; att den fortfarande styr kulturproduktion. Så klumpigt att till och med en person som anser sig ha en antirasistisk agenda kan teckna en grov karikatyr.

För som film- och medievetaren Ylva Habel har påpekat (SvD 21/9/12) är ett problem i den svenska debatten – eller bristen på densamma – att man ställer Sverige utanför den globala cirkulationen av rasistiska stereotyper i populärkultur. Vilket förstås är märkligt i ett land där större delen av filmutbudet är amerikanskt, ett land som storkonsumerar utländska tidningar, modemagasin och tv-serier.

Alla nationer förhåller sig till rasism och postkoloniala frågor ut­ifrån sin egen nationella självbild. I Frankrike sätter till exempel devisen ”frihet, jämlikhet, broderskap” ofta krokben för röster som menar att icke-vita fransmän lever under strukturell rasism; det kan de ju inte göra eftersom alla fransmän är bröder och därmed jämlika i statens ögon. I Sverige präglas perspektivet av en föreställd oskuld, en föreställning om en svensk godhet som sträcker sig från neutraliteten under andra världskriget (som gjorde att landet aldrig behövde konfrontera den grasserande antisemitism som funnits innan) till apartheidmotstånd och Socialdemokratiskt (läs: Palme-erans) goodwillarbete i världen. Sverige ser sig som annorlunda än andra vita västländer; en nation som tror sig vaccinerad från det koloniala tankegods som strukturerar rasismen.

Det är en av anledningarna till att kritiken har haft så svårt att slå igenom och få fäste i Sverige, där många rycker på axlarna och anser att det inte rör ett land där självbilden är starkt rotad i denna föreställning. Där de flesta inte har en susning om att Sverige hade kolonier och var involverat i den transatlantiska slavhandeln. Så kan Svenska Dagbladet i en annons för sin resetjänst till den västindiska ön Saint Barthélemy proklamera att vi kan få uppleva ”minnen från Sveriges fornstora dagar som kolonialmakt”. Saint Barthélemy köptes 1784 av kung Gustav III och ön förblev i svensk ägo i drygt ett sekel. Slavhandeln gick via hamnen, och det svenska Västindiska kompaniet var en aktiv del av denna. Något som i bästa fall är en fotnot i de svenska historieböckerna. Även detta förutan så ingår Sverige – liksom Finland – i den globala cirkuleringen av bilder som påverkar vårt sätt att tänka, som bidrar till vardagsrasism och strukturer som försvårar för den som inte är vit.

Tintin-debatten och dess konsekvenser är, liksom tårtan, Liten skär och många små brokiga, Play och diskussionerna efter dessa filmer, större kliv framåt än vad som offentligt har skett i Sverige på länge. Nya, inte bara vita, röster hörs nu på allvar och ingen som i barnböcker, film, konst eller serieform skildrar svarta kan framöver låtsas som att den inte har tagit del av kritiken. Jag misstänker att Stina Wirséns framtida filmalster kommer bli bättre – och jag tror och hoppas att barnboksförlagen inser att det finns ett behov de inte hade reflekterat över.

Själv har jag sedan Play med anledning av min avhandling blivit kontaktad av regissörer och manusförfattare som vill diskutera normer i kommande produktioner; jag vet att samma personer även har pratat med Afrosvenskarnas riksförbund. Och att DN valde att lyfta Tintin stort, det hade delvis sin bakgrund i att Wirsén-debatten förskjutit frågan från gräsrotsnivå till något som kan stå på agendan när en kulturredaktion satte sin dagordning.
En nog så viktig förskjutning.

Det går inte att komma ifrån att stereotyper och skildringar ibland sårar – men det bästa ett modernt demokratiskt samhälle kan göra är att utbilda, medvetliggöra och diskutera. Utveckling av det här slaget är trög; förändring och medvetliggörande tar tid och är inte en process som händer i ett slag. Vita svenskars omedvetenhet och obryddhet kring negativa svarta stereotyper kan kanske jämföras med hur samma nation i dag reagerar på sexistisk reklam. Visst förekommer sådan fortfarande här, Sverige är knappast det jämställda paradis som självbilden vill göra gällande, men reklambyråerna och deras uppdragsgivare vet att folk i gemen är negativt inställda mot sådan reklam. I mitt andra hemland Tjeckien anspelas till exempel grovt på i svenska ögon förlegade könsroller, och på kvinnlig sexualitet. Något mina tjeckiska vänner sällan bryr sig om, medan besökande svenskar alltid reagerar.

Det är en utvecklingsfråga som handlar om en ökad genusmedvetenhet i Sverige som inte fanns för bara ett par decennier sedan.
På samma sätt som vi i dag kan se bilden av en hemmafru i Hemmets journal från 1956, eller en lättklädd kvinna i en margarinreklam, och bättre förstå dåtidens könsroller, så kommer vi i framtiden behöva se att ett barnbokssnille som Stina Wirsén, liksom Hergé på sin tid, faktiskt kunde rita en så pass klumpig figur så sent som 2012 – för att på allvar förstå hur djupt den rasistiska strukturen sitter i det svenska samhället.

Hynek Pallas är frilansjournalist och filmkritiker på Svenska Dagbladet, samt doktor i filmvetenskap. Han disputerade hösten 2011 med avhandlingen ”Vithet i svensk spelfilm 1989-2010”.

Kommentarer

Välkommen till debatten på Hbl.fi. För att vi ska ha ett bra och seriöst diskussionsklimat måste du följa reglerna. Endast inloggade personer kan kommentera artiklar, antingen under eget namn eller signatur. Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Hbl:s redaktion förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer som bryter mot reglerna.

Regler för kommentarer

Välkommen till debatten på Hbl.fi. För att vi ska ha ett bra och seriöst diskussionsklimat måste du följa reglerna. Endast inloggade personer kan kommentera artiklar, antingen under eget namn eller signatur. Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Hbl:s redaktion förbehåller sig rätten att ta bort kommentarer som bryter mot reglerna.

Här är våra spelregler:

  • Var hövlig och korrekt i dina kommentarer.
  • Respektera andra personers privatliv oavsett om det gäller andra debattörer, personer i artiklarna eller journalister. Inga personangrepp tillåts.
  • Håll dig till artikelns ämne och motivera din åsikt.
  • Eftersom Hbl är ett svenskspråkigt medium är kommentarsspråket svenska.
  • Dina kommentarer kan användas i andra sammanhang på Hbl.fi, Hufvudstadsbladet eller Hbl+.



Det är inte tillåtet att:

  • hota, trakassera, sprida lögner eller skvaller.
  • uppmana till brott eller på annat sätt bryta mot Finlands lag.
  • använda svordomar och obscena ord.
  • kommentera etnicitet, kön, sexuell läggning, religion eller hälsotillstånd om det saknar betydelse i sammanhanget.
  • skriva rasistiska och sexistiska inlägg.
  • göra reklam.
  • länka till sidor med sexistiskt, pornografiskt eller rasistiskt innehåll. Detsamma gäller länkar till diskussionsforum.
  • skriva långa citat, huvuddelen av kommentaren ska vara din egen.
  • använda osakliga användarnamn (signaturer).



Alla inlägg efterhandsgranskas av moderatorn. Vem som helst kan anmäla en kommentar genom att klicka på flaggsymbolen invid kommentaren. Den kommer då att granskas av moderatorn som fattar beslut om kommentaren får finnas kvar eller avlägsnas. Frågor om Hbl.fi kan sändas till webb@hbl.fi. Modereringen på Hbl.fi utgår från redaktionens regler men i själva jobbet får vi hjälp av ett utomstående företag, Interaktiv Säkerhet. Företaget är specialiserat på övervakning av artikelkommentarer och anlitas av flera svenskspråkiga nyhetssajter. Har du klagomål som gäller modereringen? Ta kontakt med webb@hbl.fi. Klistra in en länk till artikeln i fråga och uppge tidpunkt och under vilket namn kommentaren lagts ut.



Hur syns mitt namn eller signatur: Det är endast möjligt att kommentera artiklar om du skapat ett KSF Media-konto och loggat in. Utgångsläget är att ditt förnamn och efternamn syns när du kommenterar, men du kan också välja att använda en signatur om du inte vill uppge ditt riktiga namn.



Hur ändrar jag min signatur: På hbl.fi, klicka till Mitt konto-knappen uppe till höger och välj Redigera ditt KSF Media-konto. Välj Ändra dina uppgifter. Längst ner på sidan kan du ange Signatur för kommentarer. Klicka på Spara. När du är inloggad på hbl.fi syns alla dina kommentarer under denna signatur.



Så behandlar vi din signatur Du har rätt att förbli anonym i våra medier då du uttrycker dig bakom en signatur. Vi förbehåller oss rätten att kontakta dig.