Blad ur höstens arkiv

Bo Carpelan

ROMAN

Schildts 2011

”Zum Erstaunen bin ich da” (Goethe). Att förundras är själva meningen med mig. Men kanske också: Förunderligt nog finns jag till. Varat är ett under att begrunda, man bör bli nyfiken med mindre. Och att det inne i detta förunderliga finns ett jag som slås med häpnad är minst lika förunderligt.

Där finns lite ordlek, också, men leken är allvarsam, stora diktare kan leka så. Bo Carpelan gör det i titeln på sitt postuma prosaverk Blad ur höstens arkiv. Tomas Skarfelts anteckningar. I höstens arkiv samlas bladen, det är en av de grundmetaforer där människan tänker ihop natur och kultur. Löv som år.
Goetheraden, ur ”Parabase”, har Carpelan ställt som motto för boken. Det kunde ställas framför hela det nu avslutade, förundransvärt rika författarskapet. I prosan likaväl som i poesin byggde Carpelan på ett stegrat och förutsättningslöst varseblivande. Där andra bara ser träd eller skog såg han ett förgrenat ljus. Hans diktjag kunde rentav se sig varseblivas, som Tomas Skarfelt av en hornuggla en höstkväll: ”De gula ögonen såg ett ögonblick uppmärksamt på mig: en fjäderklädd, rätt så stor kamera.”

Carpelan klagade ofta över uselt minne, men fotografiskt var det. ”Livet, likt höstens tystnad,/ är noggrannhet” läser vi i ett Pasternakcitat som han ställde framför sina 73 dikter (1966).

En carpelansk munart

När han tog itu med prosa var han en sedan länge hyllad poet. Som vuxenprosaist debuterade han 1971, med Rösterna i den sena timmen, ett kvarts sekel efter framträdandet som lyriker. I år har ett kvarts sekel gått sedan Axel, det stora prosagenombrottet. Carpelans modersmål var förvisso lyriken, men han hann vidga ut detta modersmål med en prosavarietet av eget märke. Prosaisk blev han aldrig men från och med Axel trimmade han målmedvetet fram en carpelansk munart med luft mellan och under orden men precision i dem, använd för text byggd som dagbok, eller dagbokslik. Byggsättet har dominerat hans prosa.
Blad ur höstens arkiv består av etthundraen dagboksanteckningar. Tomas Skarfelt är pensionerad statistiker, sjuttiofem. Han är hustru- och barnlös men flankeras av generationer: en åldrig, döende mor och en liten pojke, Slanten, klarsynt som en Goethe eller en hornuggla. ”Han betraktar mig uppmärksamt. När betraktar han någonting med likgiltighet? Han är någon man kan lära sig av.” Ålderskonstellationen är ny för Carpelans dagboksprosa och ger den korta hösten djup.

Anteckningarna drar åt de mest skilda håll och talar med skiftande djup. De besinnar elegiskt, försjunker i natur, ser med närhet och med distans på jaget, men kan också gnällspika om tidens förflackelse och mänsklig dårskap. Bredden i tonarter och textarter påminner oss om att Carpelan var en ordets man i renässansformat. Glad blir man inte minst när han är arg, sur gubbe. Då spelar det om det.

Gåtan eller pappersdöden

En sak avstår hans prosa nogsamt från, också här. Den uttömmer inte sina personer, förklarar dem inte ens. Och så ska det vara, enligt en klok poetik som Carpelan under läroåren anammade. Paul la Cours Fragmenter af en Dagbog (1948) var i bruk som huspostilla, med många tankar som gick till skörd i hans poesi. Men la Cour talade också om romanen, ”Ingen skabt Figur kan leve, hvis den er forklaret, saa du kender hver Rodtrevl. Den maa have sin gaade med sig eller dø Papirdøden.”

Carpelan begick aldrig en sådan synd. Själva valet av dagbok, minnesbok eller tankevinjetter som strukturerande princip säkerställer att figuren förblir oförklarad. Jaget vet aldrig allt. Titeln Blad ur höstens arkiv låter, om man rätt besinnar saken, som Fragmenter af en Dagbog.

Hela genreproblemet är omdebatterat. Att Urwind fick Finlandia­priset 1993 vann allmänt gillande. Men att samma författare fick priset för Berg 2005 var oerhört i sig. Dessutom – priset hade snävats in till ett romanpris – utlöste utkorelsen en principfråga: Var detta verkligen en roman? Skön var Berg, och poetisk, men intriglös; den saknade den spänningskurva man har rätt att kräva av sina lässtunder.

Det var trångsynta invändningar. Romangenren hade en av sina första stora perioder under tidigt 1700-tal, då det kryllade av dagboksartade ting. Då kunde man ha trott att genren var bestämd att vara just fingerad dagbok. Visst blev det mer intrig efterhand, men vem säger att just intrigen var romanens bestämmelse? Är det dagens vurm för thrillerns whodunit som har skruvat in romanen i ett så litet hål?

Två saker att minnas. Den ena är att Carpelan, som författare femtonfiffig, också hann bevisa sig i en ren intriggenre, i Vandrande skugga (1977). Den andra är att han beslutsamt föregrep eventuella turer kring Bergs genretillhörighet genom att insistera på att på paradplats kalla boken ”en roman av Bo Carpelan”; det har omslagsgrafikern, sonen Anders Carpelan vittnat om.

Vardagens höga visa

Carpelan visste att romanen är en gris, den äter allt. Denna gång synes han inte ha yrkat på att genrebestämma sin prosa, men visst blir romanen bättre om den får räkna också denna bok som sin. Intrigen här går ut på att ett jag registrerar insikter i villkoren för fredlig samexistens med världen, medan det ser hösten tätna. Boken är en vardagens höga visa, noga besedd är var dag ett under: ”Märklig, all skönhet.”

Jaget och världen är inte ensamma med varandra. Blad ur höstens arkiv är på sina tvåhundra sidor mer varierat befolkad med valfrändskaper än, vill jag tro, något annat verk av Carpelan. Joyce, Pavese, Emerson, Kierkegaard, Buber, Hesse, Kafka och alla de andra: de finns där som samtalspartner, som ordagrant citat, ofta bara som en halvt förstulen nick till hälsning. Den trägnaste gästen heter Odradek, hos Kafka en skrämmande, odödlig och obegriplig trådvinda, som Carpelan nu med en kollegial gest gör till sin. Odradek blir namnet på Tomas Skarfelts oro, som följer honom genom hösten.

Bo Carpelans postuma prosa lever starkt av att det personliga har getts en precision som vrider upp det till igenkännlig erfarenhet. Det personliga har resonans: Blad ur höstens arkiv är en ekokammare, och ett bibliotek, en boksamling. Som sådan är den en stilenlig och stilfull sorti ur ett liv bland böcker. Några av de mest minnesvärda av dem skrev han själv.