Gift för nybörgare

Eiríkur Örn Norðdahl

Ramus 2012

Fotografiet på en bister ung man och budskapet på hans skylt – ”Helvítis fokking fokk” – fångade 2008 den isländska finanskrisen på kornet. Med samma uttömmande simpelhet opererar den i Finland bosatte isländske poeten Eiríkur Örn Norðdahl, som är en internationell kändis inom den experimentella lyriken.
I sin ljuddikt ”IMF! OMG!” skriker han ut de två akronymerna som en upphakad dödsmässa över casinoekonomins kollaps i twitterformat. Och apropå akronymer förkortas hans eget namn till EÖN – en röck’n’röll-version av ett nordeuropeiskt energibolag.
Nu presenteras kraftstationen EÖN för en bredare svensk läsekrets med romanen Gift för nybörjare, som utkom i original 2006 – mitt under den isländska finansspekulationens guldålder.
Den rådande konsumtionsfesten vet bokens dagdrivande huvudperson Halldór inte mycket om, inlåst i sin lägenhet som han är, både mentalt och senare också fysiskt.
Lägenheten delar han med Dísa, en emotionellt blockerad kvinna han bekantat sig med när hon på Reykjaviks barer sörjt sin dotters död.
I den tragikomiska berättelsens centrum står en giftig krukväxt som Dísa en dag hämtar hem och som omedelbart trollbinder Halldór. Växten invaderar Halldórs drömmar och så småningom börjar han koka gift på plantan.
Lika lite som Kafka ger EÖN entydiga svar för sitt surrealistiska litterära universum; även orsaken till Halldórs självvalda sokratiska förgiftning förblir så gott som okommenterad. Budskapet och parallellerna får läsaren ympa på sitt eget livs giftplanta.
En jämförelse med slyngeln Hlynur från Hallgrímur Helgasons succéroman 101 Reykjavik (1996) står dock nära till hands. Medan Hlynur funderar på lämpligheten med AIDS som självmordsmetod fortsätter Halldór att stillsamt förgifta sig i sin ensamhet.

Komiskt och dystopiskt
I jämförelse med den hallgrímursonska sorglösa ytligheten präglas Gift för nybörjare, trots sin sprakande humoristiska berättarhållning, snarast av en sorgesam tomhet: meningsbristen behandlas till lika delar komiskt och dystopiskt. Och i takt med att Halldórs intag av avkoket ökar, tilltar berättelsens splittring och förstämning.
Meningslösheten var ordet: Halldór tröstar Dísa genom att läsa upp långa haranger reklaminformation om det bilmärke som körde över hennes dotter, och man undrar om han är en komplett idiot eller eventuellt den enda som förstår något av det som händer omkring honom.
I konsumtionssamhället är vi lika med de prylar vi har och reklamen har blivit vår tids sagor. I brist på andra mänskliga hållhakar på tillvaron blir bilmärket ett emblem för allt det som Dísa och alla andra runt henne vill förtiga.
Om inte annat får reklamtexten henne att gråta, det enda förbifladdrande uttrycket för ett normalt känsloliv.
Denna emotionella tomhet har EÖN – hemma på Island kallad en Snorre Sturlasson för det 21:a århundradet – åtskilligt att skriva om. Materialet består av intet mindre än en konkursrapport över en hel nation.