Filmrecension: Tills döden för oss samman
Thriller
Manus: Tuomas Parviainen. Foto: Mark Stubbs. I rollerna: Jarkko Niemi, Jemina Sillanpää, Martti Suosalo.
Sommaren är inte direkt högsäsong för inhemsk film. Och när trenden nu bryts sker det i form av en thriller, en berättartradition som hos oss ingalunda rosat marknaden, till skillnad från situationen i de övriga nordiska länderna. Då natten faller (Ja saapuu oikea yö) heter filmen, i regi av långfilmsdebutanten Jyri Kähönen, med ett manus av bluesbrodern Jukka Parviainen. Det är fråga om en lågbudgetproduktion som i stället för att demolera bilar och stänga av gator satsar på det psykologiska finstilta och känslomässigt drabbande.
Här möter vi det unga paret Sakari (Jarkko Niemi) och Veera (Jemina Sillanpää) som i den luriga öppningsscenen – förlagd till Borgbacken och berg-och-dalbanan – beslutar sig för att ringmärka varandra.
Livet leker, hjärtat slår, tills Veera en vacker dag undrar ifall pojkvännen kan tänka sig att hjälpa till med att ta livet av hennes pappa!? Efter det svala mottagandet – fattas bara annat – viftar Veera bort det som ett skämt men det oaktat anar kärestan oråd.
Trots att Veera låter förstå att hennes pappa är död lyckas Sakari gräva fram en faderskandidat (Martti Suosalo) – bara för att samtidigt damma av en familjetragedi med sexuellt perverterade förtecken (samt frågetecken). Inte konstigt att Veera, allt mera härjad, viftar bort alla medlingsförsök.
Det är endast en tidsfråga innan våldet tar vid men inte så att Kähönen och Parviainen skulle frossa i blodutgjutelsen, tvärtom. Den blodiga nyckelscenen är en synnerligen otäck historia som varvas med ett efterspel i ”amateur hour”-skolan, komplett med svärtade Shallow Grave-vibbar.
Bäst i filmen är det knappa, precisa uttrycket, detta kombinerat med en bredsida hemligheter och lögner samt några genremässiga glidtacklingar. Men ända fram räcker det ju inte, kanske för att man inte riktigt vågar tro på karaktärerna i filmens centrum.
Kärlek, trohet och engagemang i all ära, men personligen har jag svårt att köpa vissa vändningar. Inte sällan känns det som om man skulle ha kokat soppa på en spik, blåst upp en tv-film till spelfilmsformatet. Personalpolitiskt är det tunnsått, bortsett från första kedjan, och Mark Stubbs foto är i all sin vardaglighet både grått och kliniskt.
