På Retrettis utställning visas Tyko Sallinen (1879–1955) i sällskap av ett antal samtida själsfränder av vilka Jalmari Ruokokoski är mest framträdande.

1910-talet var en brytningstid inom konsten. De unga konstnärerna förkastade guldålderns nationalromantiska ideal och förespråkade de nya modernistiska riktningarnas fria sätt att använda färg och form, och en strävan efter att ge uttryck för en inre verklighet. Sallinen gick i spetsen och tog ut svängarna rejält, både visuellt och verbalt. Den svärande rebellen fick länge kämpa mot omvärldens fördömande, man ansåg helt enkelt att han förfulade motiven.

Sallinens måleri visar både styrka och lätthet i folklivsskildringar och landskap. Mot svarta väggar är de klara färgerna i hans tidiga målningar nästan självlysande.

Men det är hans porträtt, vad de verkar berätta om personerna och om konstnären själv, som gör det starkaste intrycket. Hur såg han på sina medmänniskor?

Kvinnoförakt
Bland de mest kända verken är Sallinens fauvistiska porträtt av sin första fru Helmi, som han kallade Mirri. Han avbildar henne ofta som rund, grisnäst och med tom eller förvånad blick. Speciellt porträttlikt är det inte, på de få fotografier som finns på henne är hon vacker. Målningarna avspeglar snarare konstnärens syn på sin fru: en passiv, fysisk varelse utan intellekt – en förvrängd bild.

Men, det är så man ser porträt­ten mot bakgrunden att han ofta behandlade henne så nedlåtande att andra blev illa berörda och att han utan hennes medgivande adopterade bort deras första dotter till sin barnlösa syster i Köpenhamn – för att han inte ansåg att hon dög som mor. En artikel i HS månadsbilaga nr 6 med den fyndiga rubriken Helmi vai sika? (syftar väl snarare på Tyko än Helmi) läser lusen av Sallinen som person och äkta man.

Man kunde också se den nakna skönheten i en människa som inte förställer sig, om man lyckades undvika att filtrera blicken genom bilden av en skitstövel som uppenbarligen föraktade sin fru, och kvinnor i allmänhet.

Sallinen framställer inte heller sig själv som någon sympatisk människa. Ett självporträtt från 1914 visar en man i försvarsposition. Förkrympt, småsint, kompromisslös, med något osäkert i den smalnade blicken. Han ser rakt på betraktaren, och mötet är drabbande. Det är han mot resten av världen.

Arroganta konstnärer
En talande helhet är en serie porträtt av män, målade av olika konstnärer. Jalmari Ruokokoskis självporträtt från 1909 och 1913 visar en övermodig man, med nedlåtande attityd. Av Ruokokoskis porträtt på Sallinen (1912) förstår man varför Helmi kallade honom Räven – medan ett porträtt två år senare visar en äldre slagen man.

En ung konstnär (Onni Muusari), även han målad av Ruokokoski, håller hakan högt. Så också Ville Rosenberg på sitt självporträtt från 1910.

Eero Nelimarkka har däremot målat sig själv som en sympatisk, öppen man, inte alls tyngd av storhetsvansinne eller i konflikt med sin omgivning.

I närheten hänger ett antal porträtt på kvinnor. De blickar ut i det blå eller sitter hopsjunkna, är inåtvända eller plågade. Ingen dyrkan av kvinnan här, men personligheter är de nog – om än sällan trevliga. Inte de heller, bör väl tilläggas.

Konflikten som bränsle
I rummet med målningar gjorda kring inbördeskriget har väggarna målats symboliskt röda – även om konstnärerna höll sig mestadels utanför klasskampen; deras revolution skedde i färg och form. Dessvärre äter den starka rödfärgen helt upp de gråbruna nyanserna i målningarna. Hihuliter, med sin religiösa extas, står på paradplats och sekunderas av Lördagsdans i Mutila, Djävulsdansen och en vindögd Mirri.

Sallinen må ses som en genialisk rebell eller en föraktlig kvinnohatare. En begåvad och egensinnig konstnär var han, som tidigt lycka­des fånga upp de europeiska strömningarna och göra dem till sina. Visserligen var det främst under 1910-talet hans storverk kom till; av målningarna på utställningen är ingen daterad efter 1922. Kanske behövde han en konflikt, inre eller yttre, som bränsle för sina explosiva målningar. När han gjort sitt uppror, fått sin framgång och i någon mån löst sina personliga konflikter fortsatte han visserligen måla. Men det är den missförstådda bråkmakaren som fortfarande fascinerar.

Tyko Sallinen
• Föddes 1879 i Nurmes i en strängt laestadiansk familj.
• Stack hemifrån som 14-åring, reste runt som skräddargesäll i Sverige.
• Började studera på konstföreningens ritskola 1902.
• Gifte sig med den nio år yngre konstnären Helmi Vartiainen 1909. De fick två döttrar.
• Blev utslängd från Konstnärsgillets möte 1912 efter ett bråk med Akseli Gallen-Kallela. Tillbringade ett år i USA.
• Grundade Novembergruppen, vars första utställning hölls 1916.
• Skilde sig från Helmi 1916, Sallinen gifte senare om sig.
• Byggde 1916 ateljén Krapula i Hyvinge, bredvid Jalmari Ruokokoskis Humala.