Redan namnet på skivan Smoke Ring for My Halo som utkom våren 2011 antyder att Kurt Vile inte är anpassad för solsken. När Vile i fredags steg upp på scen iförd slitna jeans, ljusblå t-tröja och långa lockar hade solen redan lagt sig bakom de massiva gamla fabrikshusen i Fågelviken, men det ljumma sommarskenet var inte nådigt.

Rökmaskiner till trots kändes det hjärtskärande att se finfina låtar som On Tour och Jesus Fever decimeras till tunna slöjor över publiken. Känslan var främst som hos ett otåligt småbarn som måste sitta stilla och äta färdigt innan man får springa ut och leka. Faktumet att Vile var huvudartist före band som Shabazz Palaces, Morgan Geist och Imatran Voima säger en hel del om i vilken stämning publiken var. Folk stod mest med stirrig blick och nickade i takt medan gitarristen bytte till mandolin.

Brott i kontakten
törsta orsaken till varför Kurt Vile & The Violators misslyckades med att leva upp till sitt material var omgivningen. Bland de välkoafferade luggarna och mustig piprök kändes det som om Blind Melon återuppstått och kommit för att håna oss med påminnelser om tonårskvisslor och en pirrig längtan efter att få sticka handen under granntjejens tröja.

Det otyglade, introverta och gnälliga kändes malplacerat för den propra publiken, som ironiskt nog stod inhägnad på utskänkningsområdet bakom ett vitmålat staket.

Läget förbättrades inte av att Vile höll fast vid att vända fokus till sin gitarr. Sångaren som ofta jämförs med Bruce Springsteen och Tom Petty verkade i fredags ha haft en nasal utdragen Bob Dylan närmast hjärtat när han mumlade ut sin lyrik under hårsvallet. Låtar som under de ruggiga månaderna känns som en trygg filt kändes nu främst som något från pappas dammiga vinylskivor som gjorts innan neonfärgen var påhittad.

Ljudlös saxofon
Speciellt den tidigare nämnda tredje skivan placerade Kurt Vile bland de mest väntade i musikväg 2011 – och den som hade turen att se honom spela i fjol höstas på Tavastiaklubben fick säkert njuta för fulla muggar. Materialet är det inget fel på – det var med den insikten som gänget som stod längst fram vid scenen orkade hålla känslan uppe när gitarriffen trängde sig på. Låtar som Baby’s Arms går rakt i hjärtat under rätta förhållanden, nu var det Peeping Tomboy som drog upp stämningen momentant. Medan Ghost Town blev introducerad som en låt om hemstaden Philadelphia drogs en saxofon fram – som aldrig lyckades tränga sig igenom ljudvallen av gitarrer.

Bandet verkade tidigt ha fattat galoppen och såg till att ha det skoj för sig själva. Interaktiviteten till publiken skruvades ner till noll, förutom det komiska skrattet när Vile hälsade publiken med ett ”Gonatt Helsingfors” när bandet steg av scenen. Applåden som följde var så matt att man smått skämdes. Hälften av åskådarna stod redan och köade till endera Nokia Factory eller Kuudes Linja där discoljusen redan blinkade genom fönstren. Det är sällan en entimmesspelning känns för lång.

Helt utan glädje mottogs Kurt Vile & the Violators inte. Som några tjejer hördes säga – det finns inget mer hot än långhåriga killar. Det är dags att börja räkna dagar till bellbottom-jeansens och de slitna t-tröjornas återkomst. Spjärna inte emot, det är oundvikligt.