Recension: Sångfest på Keitele Jazz
HBL-Jan-Erik Holmberg
Publicerad:
31.7.2012 16.30
Uppdaterad:
31.7.2012 16.34
Youn Sun Nah hör till kategorin sångare som även använder rösten som ett instrument. Den fenomenala koreanskan fångade publiken genom sin virtuosa sång. Hennes teknik med många oktavers hopp och ännu fler takters uthållighet utan andningspauser är ypperlig.
Vore inte teknikbruket så musikaliskt och scenframträdandet så sympatiskt, kunde man befara briljerande eller divamanér. Men nej, musiken och publikkontakten var av högsta prioritet. Hon uppträdde med en annan virtuos, gitarristen Ulf Wakenius.
Repertoaren kom från de senaste av sångerskans sju skivor. Bland sångerna fanns Léo Ferrés Avec Le Temps, Metallicas Enter Sandman och Randy Newmans Same Girl, som hon framförde kompad av sin handvevade speldosa.
Egberto Gismontis Frevo var sensationell, med perfekt tonträffning i snabba 16-delar, som emellanåt punkterades av operatiska sopraninotoner. Hon använde även cirkulärandning, som öppnar dörren till mycket långa toner. Wakenius serverade kulspruteliknande tonföljder från sin mikrofonförsedda akustiska. Då han kompade blev gitarren, med baslinjer och perkussiva inslag, en orkester av oanade mått.
Tom Waits-låten Jockey Full Of Bourbon är inte det första man förväntar sig att en späd kvinna sjunger. Men med händerna som megafon för sången, kazoospel och slidegitarr med grogglas av Wakenius tecknades Waits sjabbiga sjömanshistoria så klar den i allt tumult kan tänkas bli.
I My Favorite Things, i delikat version till eget tumpianokomp, fick hon inflikat I like salmiakki, men den koreanska folksången Kangwondo Arirang var allvar, skönhet och melankoli hela vägen.
Basisten Dave Hollands kvartett var överraskande tung och elektrisk. Till detta bidrog den före detta Jay Leno Show-bandledarens, gitarristen Kevin Eubanks sound och stil. Det var distat rockande med flitigt bruk av volympedal och sustain konserten igenom. Också Craig Taborn vid klaviaturerna serverade spända klanger på kanten till distorsion från Rhodespianot, då han inte hängav sig åt introspektivare intryck vid flygeln. I solopartier sjöng Steinwayn fint i det högre registret. Trumslagaren Eric Harland spelade komplexa, ibland brutna, men ändå drivande grooves.
Holland själv spelade mest olika loops och figurer – inte egentligen så mycket utöver det vanliga, men ändå med mästerlig finess bland annat vad gäller synkoper. Samspelet mellan bas och trummor med polyrytmiska partier var avancerat.
Repertoaren bestod av Hollands och bandmedlemmarnas kompositioner. Taborns variationsrika och luftigare längre stycken var ett välkommet ombyte till det ofta progrockiga materialet. Swingrytmer och walking bass hördes bara i en halva av ett stycke.
Gitarristen Nguyên Lê med band avslutade kvällen med Freedom Songs, vilket innebar bastunga rockjazzversioner av hippie-erans klenoder, som Mercedes-Benz eller Move Over av Janis Joplin eller Zeppelins Black Dog. Nguyên lagrade syntsound på sina Hendrix-influerade fraser. Sångerskan Himiko Paganotti övertygade inte efter sångfesten med Youn Sun Nah.
