Ett mystiskt dödsfall, någon som bryr sig om vad som har hänt, och till slut jakten på den skyldige med alla de komplikationer som kan uppstå. Det är deckarformeln i korthet. I Staffan Bruuns nya bok, Tenorens dotter, håller sig författaren troget till denna formel och stundvis framstår berättelsen som lagbunden. Det hindrar mig inte från att tycka att boken som helhet är både spännande och trovärdig.

Tenorens dotter är Bruuns tionde bok om journalisten Burt Kobbat. Boken handlar om den unga Liza Dawson som flyttat till Helsingfors för att fördjupa sig i sina studier i Jean Sibelius musik. Hon är dotter till en misogyn men världsberömd engelsk tenor med det läckra namnet Engelbert Dawson. Burt Kobbat har genom sin danska flickvän Jette Nielsen, som är arbetskamrat till tenoren, blivit bekant med Liza och han har lovat hjälpa henne till rätta i Helsingfors. Det misslyckas radikalt. En natt hittas Liza död i Tölöviken.

Burt och Jette börjar nysta i Lizas förflutna och det visar sig att hon har levt ett dubbelliv som inte ens hennes far har varit medveten om. Som den hobbydetektiv han är, och på grund av sitt dåliga samvete över att ha misslyckats att hjälpa Liza till rätta i Helsingfors, känner sig Burt Kobbat tvungen att lösa fallet. Dödsfallet visar sig vara ett hopkok av internationell politik, stark hämndlust och gammal god girighet.

Tenorens dotter är en spännande bok och spänningen håller i ända till de allra sista sidorna av boken. Dialogen är rapp och smidig även om den i vissa partier klingar falskt, det låter ibland som om karaktärerna snarare läser upp referat av tidigare händelser än talar med varandra. Dialogen är full av engelska fraser och x antal gånger försöker Burt Kobbat ge svar på tal genom att hitta på en ”dräpande replik”. Bruuns förkärlek för dialog i staccato märks inte minst i bokens allra sista ord, ”Hurra!”

Samtiden som utfyllnad
I Tenorens dotter naglas år 2012 fast vid bokens sidor. Genom Burt Kobbats liv och vardag får läsaren ta del av många stora händelser som har varit på tapeten i år: fotbolls-EM, ishockey-VM, Barack Obamas hälsovårdsreformer i USA, krisen i Grekland, populistiska partiers frammarsch och kamp för inflytande i politiken, etc.

Det här blir faktiskt ett effektivt sätt att skildra samtiden. Jag kan inte låta bli att känna mig imponerad av författarens nästan maniska vilja att skapa ett slags krönika över vårt nu. Problemen uppstår när själva berättelsen börjar kännas alltför spretig av de ständiga referenserna till aktuella händelser i Finland och världen. Vad är det jag läser, undrar jag då, en deckare med en fiktiv intrig eller en lång checklist över vad som bör rymmas med i en bok vars handling är förlagd till år 2012?

Nja, Burt Kobbat som filter för vår tid är jag inte så förtjust i. Men Burt Kobbat som trovärdig helsingforsisk hjälte med rädda världen-komplex? Hell yes.