En ung Mick Jagger, omgiven av främlingar, hänger utanför ett boningshus i videon till låten Waiting on a friend. Jagger, draperad i rutig skjorta och cowboyhatt, ser uttråkad ut men lyser plötsligt upp. In i bild glider en slängig Keith Richards och medan låten rullar på släntrar kumpanerna, the glimmer twins, vidare mot nya äventyr.

Waiting on a friend finns med på albumet Tattoo you som kom 1981, 20 år efter det första berömda mötet mellan Mick Jagger och Keith Rich­ards på en perrong i Dartford.

I oktober 1961 var Mick Jagger en 18-årig hängiven Chuck Berry- och Muddy Waters-fan och ekonomie studerande. Keith Richards var 17 år, studerade konst och ägde en gitarr men hade inte råd att köpa skivor. Mötet på perrongen och diskussionen medan tåget rullade in mot London förändrade deras liv.

”Nästan omedelbart efter att vi träffats så satte vi oss ner och han började sjunga och jag började spela och Du, det där är inte Illa”, minns Keith Richards i sina memoarer Livet.

De två blev oskiljaktiga. De spelade, lyssnade på musik och åkte på konserter tillsammans. ”Mick och jag hade exakt samma musiksmak. Vi behövde aldrig ifrågasätta eller förklara. Vi visste ändå”, skriver Rich­ards.

Den gemensamma målsättningen var att bli Londons bästa r&b-band. Våren 1962 mötte Jagger och Richards Brian Jones som var på jakt efter musiker. Ian Stewart och Dick Taylor anslöt sig och de blev ett band som började repetera. Redan då drömde de om att få med Charlie Watts på trummor men han spjärnade emot, eftersom framtiden som rocktrummis föreföll ekonomiskt osäker.

Bandnamnet föddes i all hast, inför den första konserten. Brian Jones ringde upp en tidning för att få in en puff, och redaktören undrade vad bandet hette. Jones, Jagger och Richards såg skivomslaget till The Best of Muddy Waters och döpte bandet efter den första låten, Rollin’ Stone vilket betyder lösdrivare.
”Han tog min musik men gav mig mitt namn” kommenterade Muddy Waters senare, på tal om Mick Jagger. Citatet finns återgivet i Trygve Söderlings och Tapani Ritamäkis rockantologi Som en smutsig hund från 1990.

Spelningen på Marquee är manna för alla hängivna Stonesfans men också stenarna själva gillar att minnas Marquee den 12 juli 1962.
”Ett gig!” skriver Keith Richards upphetsat.

”Man spelar med ett gäng killar och man känner bara Ooh yeah! Den känslan är ovärderlig. Man kommer till en särskild nivå där man inser att man faktiskt precis lämnat planeten och att ingen kan röra en.”

Motpoler

En uppsjö böcker är på gång inför femtioårsjubileet. En av dem är 50 years: The Rolling Stone. Views from the inside. Views from the outside (www.theebookpeople.com) som är e-bok på tvåtusen sidor innehållande artiklar och recensioner samt intervjuer med personer som stått bandmedlemmarna nära.

Redaktör för boken är musikjournalisten Hanspeter Künzler, själv hängivet fan sedan han köpte sin första Stones-lp, The Satanic Majesties Request.
Vänskapen mellan Jagger och Rich­ards är omöjlig att överskatta när man talar om Rolling Stones, menar Künzler.

– Det har funnits perioder när Mick Jagger och Keith Richards inte talat med varandra. I dag verkar det som om de båda insett att utan den andre är ingen av dem ens hälften så bra.

Künzler minns hur heta känslorna mellan Beatles- och Rolling Stones-anhängare kunde vara på 1960-talet. Det var omöjligt att älska båda. Men både Beatles och Rolling Stones var beroende av varandra, påpekar han.

– Varken Beatles eller Rolling Stones hade blivit stora utan hjälp av varandra. Det var livsviktigt för dem att bygga upp en image där de båda banden var varandras motpoler.

– För etablissemanget var medlemmarna i Beatles de trevliga gossarna från Liverpool. medlemmarna i Rolling Stones representerade alla mödrars mardrömmar vad gällde tilltänkta svärsöner.

Valet mellan Beatles och Rolling Stones handlade inte i första hand om musik, påpekar Künzler.
– Det var ett livsstilsval där man tog ställning också till politik, litteratur och mode.

Kriser

Beatles blev som grupp kortvarig i jämförelse med Rolling Stones. Men också Stones har krisat under decennierna. De flesta vet att Keith Richards tilltagande drogmissbruk under 1970-talet tärde på sammanhållningen men andra konflikter har funnits.

– Hälften av bandmedlemmarna ogillade materialet på The Satanic Majesties Request och skolkade regelbundet från inspelningarna. Under inspelningen av Exile on Main Street (som gjordes i Frankrike) gled Mick Jagger från de andra. Han gifte sig med Bianca Jagger och relationen till Keith Richards blev ansträngd.

Framtiden då? Får vi se Rolling Stones på scen igen?
– Det ryktas om både ett nytt album och en stor turné. Jag skulle tro att Rolling Stones existerar tills Mick Jagger eller Keith Richards dör, säger Künzler.