Under 1980-talet, då jag var tonåring i Sverige, ansågs det både coolt och legitimt att bära bälten och plagg med den sovjetiska hammaren och skäran på. I skolan lärde vi oss den bekväma sanningen att Sovjetunionen var ”en annan” sorts demokrati.
Eftersom min fars familj flydde från Estland hösten 1944 hade jag redan i det rosablommiga flickrummet dragit följande radikala slutats: Sverige behöver ett starkt försvar, kanske också en Natoanslutning.
Förmodligen ansågs jag vara en tvivelaktig extremist på den här punkten. Att blunda för innebörden av totalitärt förtryck på andra sidan Östersjön betraktades i allmänhet som en mindre synd.

I dag blundar Sveriges Moderatledda regering – det menar åtminstone säkerhetspolitiske kommentatorn och tidigare översten av första graden Bo Pellnäs, som i förra veckan gick hårt fram på DN Debatt: ”Vår vapenvägrande finansminister (…) har ett fält i ögat där han är fullkomligt blind. Det fältet stavas säkerhetspolitik.”
Pellnäs vill se ett slut på ”slakten” av det svenska försvaret. Han menar att moderaterna vägrar att uppdatera sin världsbild, trots målmedveten upprustning i Ryssland.
Pellnäs skriver: ”Georgienkriget påverkade inte regeringen på annat sätt än att man uppfann ett Orwellskt språk, där försvarsdepartementet förvandlades till en pr-byrå med nya käcka slogans.” Regeringen hävdade att hela Sverige skulle försvaras ”men planerade för en krigsorganisation som möjligen kan försvara Arlanda”.
Nyligen twittrade utrikesminister Carl Bildt (M) att han är bekymrad över det ryska lagförslag som rör icke-statliga organisationer och som innebär att organisationer som engagerar sig i politiska aktiviteter och får bidrag från andra länder ska registrera sig som ”utländska agenter”.
”Avsikten är uppenbar”, skrev Bildt.
Men om det verkligen är uppenbart för Sveriges ledande politiker att Ryssland går allt längre på den auktoritära vägen och att både andra länder och inhemska demokratiaktivister betraktas med största misstänksamhet i Kreml, då borde den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten vara mer intensiv.

Sverige har lovat att inte stå passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat EU-land eller nordiskt land.
Det är betryggande, en förändring till det bättre. Frågan är dock om beredskapen är god.
I tidigare inlägg har Pellnäs formulerat teorin att yngre politiker – som statsminister Fredrik Reinfeldt (M) och finansminister Anders Borg (M) – inte lärt av andra världskriget och 1925 års förödande försvarsbeslut.
Om synen på hot präglas av personliga upplevelser är det desto viktigare att sakliga analyser görs och debatteras. Att försvarsminister Karin Enström (M) häromdagen gav ett nytt analyserande uppdrag åt försvarsberedningen är därför välkommet.
Att blunda är inte försvarligt.
Tiina Meri är egen företagare och har tidigare varit ledarskribent på bland
andra Sydsvenskan, Östgöta Correspondenten och Dagens Nyheter.