När man korskör vissa svar på frågor i Hbl:s opinionsundersökning kan man konstatera att de som ser Ryssland delvis som ett militärt hot, eller åtminstone inte avfärdar hotet, också ställer sig rätt positivt till ett ökat nordiskt försvarssamarbete.
Men om samma fråga om det nordiska samarbetet ställs i relation till att Finland bör delta i luftövervakningen över Island svarar de flesta att de antingen är delvis eller helt av annan åsikt.
Det verkar som om vi nog gärna tar emot hjälp medan det är lite si och så med vår uppfattning om sambandet mellan ord och handling när det gäller den nordiska solidariteten. Det är inte särskilt smickrande.
Att Island alltjämt kopplas ihop med Nato och inte med Norden förefaller heller ingenting eller ingen kunna rå på.

Som en röd tråd i den färska säkerhetspolitiska redogörelsen löper upprepningarna om att Finland betonar internationellt samarbete och förmågan att kunna ge och ta emot hjälp utifrån. Det gäller formuleringarna om det nordiska försvarssamarbetet, EU, Nato och det nationella försvaret.
Utrikesminister Erkki Tuomioja (SDP) som har varit med om att se de tidigare redogörelserna formas sade på presskonferensen förra veckan att det var lättare än förr att denna gång nå enighet. Att det handlar om principiella formuleringar gjorde det säkert enklare. Dragkampen i riksdagen kan se annorlunda ut.

Särskilt intressant att notera är att Finland skrivit in att skyldigheten att ge ömsesidigt stöd och bistånd inom EU bör tolkas så att den omfattar också väpnade angrepp på ett annat EU-lands territorium. Varje medlemsstat bestämmer självständigt hur den agerar, order från Bryssel är det inte fråga om.
Konkret strävar regeringen efter att "under den innevarande regeringsperioden klarlägga behovet av att ändra den finska lagstiftningen så att skyldigheten kan genomföras."
Det säger sig självt att de ändringar som görs kan formuleras så att de också gäller inom Norden eller Natos partnerskapsprogram.
Hur det nordiska försvarssamarbetet Nordefco utvecklas under det finländska ordförandeskapet 2013 kommer säkert att präglas av den starka betoningen på det nordiska. Den uttalade ambitionen är att fördjupa och utveckla. Det ger den militära utbildningen på svenska också en nordisk dimension.

Minst ett truppförband där utbildningen sker på svenska ska finnas enligt lagen. Underförstått och med goda skäl har likhetstecken i praktiken satts mellan lagens krav och Nylands brigad i Dragsvik. Om finlandssvenskarna ensamma fick välja vore inga ändringar att vänta, visar Hbl:s enkät. Förvisso finns det regionala skillnader. Medan över 90 procent av österbottningarna väljer Dragsvik är motsvarande siffra för de helsingforsiska finlandssvenskarnas del drygt 70 procent.
Enkäten visar att varannan finländare – finskspråkiga medräknade – inte tycker att Finland behöver ett svenskt truppförband (Hbl 24.12).

Stödet för den allmänna värnplikten är fortfarande starkt. Men inte lika entydigt som förr. I Hbl:s undersökning ville 25 procent ha ett yrkesförsvar. Det allt mer integrerade internationella försvarssamarbetet inom Norden, EU och med Nato förefaller att börja återspeglas i attityderna. För EU eller Nato är Finlands allmänna värnplikt inte ett problem. Snarare verkar det som om finländarnas medvetenhet om allt mer sofistikerade vapen och vapensystem ligger som grund för betoningen av yrkessoldater.
Å andra sidan kan det också återspegla åsikter om att en karriär inom det militära enbart är för intresserade.