Ett Ryssland med nyvaknade stormaktsambitioner vet att det inte skulle möta mycket motstånd i Europa, då också USA tappat intresse för den gamla kontinenten och fokuserar mer resurser på Sydostasien. EU har inget gemensamt försvar och försvarsalliansen Nato väger fjäderlätt utan USA.

– Västeuropa har i praktiken avväpnat sig självt, säger Heikki Hult när han och hans kolleger presenterar rapporten om Rysslands militärpolitiska utveckling vid Försvarshögskolans strategiska institution.

– Storbritannien, Frankrike och Tyskland har fortfarande något slags regionalt försvar. Men Norden och Baltikum utgör ett militärt vakuum.

Hög beredskap

Finanskriserna och en strategisk omvärdering av 2000-talets hotbilder har gjort att västländerna kapat sina försvarsbudgetar och satsat mer på små snabbinsatsstyrkor för krishantering. Samtidigt: Ryssland har omorganiserat och spenderat hundratals miljarder euro för att modernisera sina styrkor.

Rysslands strategiska tyngdpunkt har förflyttats närmare Centraleuropa. Det nya västra militärområdet med bas i S:t Petersburg motsvarar ungefär en tredjedel av Rysslands totala militära kapacitet.

Till området hör 24 armébrigader samt tre luftburna eller marina infanteribrigader. Till skillnad från exempelvis Finlands försvarsmakt är de i konstant beredskap.

– Flera av dessa brigader har extremt hög operationsfärdighet inom några timmar, säger Hult.

Finlands reservistarmé

Inget västeuropeiskt land hinner reagera så fort. Nato har gjort upp planer för att försvara de nya, baltiska medlemsländerna – men inofficiellt handlar det i praktiken om att försöka återta dem.

– Det är uppenbart att en stormakt vill kunna förflytta striderna bort från sitt eget område så fort som möjligt, eller helst inleda dem utanför sitt eget territorium. Men trots det väcker upprustningen om inte förbryllelse, så åtminstone frågor, säger Hult.

Finland stoltserar med att kunna mobilisera 350 000 man, men det tar tid. Den fredstida styrkan uppgår till 35 000 man.

– Men det går inte att skicka beväringar i krig, säger Stefan Forss, forskare vid Försvarshögskolans strategiska institution.

– De fredstida garnisonerna är utbildningsenheter. Det finns ingen sådan enhet som genast skulle finnas stridsduglig.

Nya medeldistansrobotar

En stor del av Rysslands sovjettida utrustning är föråldrad och i dåligt skick. Men spetskompetensen finns och oljerublerna rullar in – elitförbanden har redan toppmoderna vapen.

– Ryssland är inte alls efter i den militärteknologiska utvecklingen. När det gäller exempelvis luftvärnssystem ligger Ryssland snarare före, säger pensionerade brigadgeneralen Lauri Kiianlinna.

Ett exempel på rysk vapenteknologi: Iskender-markmålsrobotarna som Ryssland placerat i Luga, omkring hundra kilometer från gränsen till Estland.

Iskenderrobotarna som kan utrustas med kärnstridsspetsar har officiellt en räckvidd på högst 500 km, vilket gör att de är tillåtna enligt INF-avtalet från 1987 som förbjuder medeldistansrobotar. Men enligt utländska experter når de minst 700 km.

– De flyger cirka 100 km i minuten. Helsingfors når de på knappa fyra minuter, säger Stefan Forss.

Inga hot

Skribenterna bakom rapporten betonar att det inte handlar om att måla upp hotbilder, enbart om att beskriva Rysslands ambitioner och militära kapacitet.

Bakgrunden till Rysslands upprustning är att Kreml tänkt om sin geopolitiska situation och nu vill kunna utöva inflytande över det som landet ser som sin intressesfär – det som förut hörde till Warszawablocket. Trots det:

– För små alliansfria länder som Finland skapar de geopolitiska förändringarna i vårt närområde en allt djupare osäkerhet, heter det i rapporten.