– Var försiktiga, hälsar han sina forna arbetskamrater.
Hälsningarna är ensidiga. Enligt Mikael Segercrantz har varken arbetskompisar eller chefer varit kontakt med honom sedan rättegången i september 2011. Han berättar att han har talat med några arbetskamrater men samma sak där – det är Mikael som tagit kontakt.

Å andra sidan har det kanske inte varit helt enkelt att nå honom. Misshandeln var så grov – livshotande – att han genomgått långa tider av rehabilitering. Så sent som i mitten på augusti bodde han i Lahtis på ett servicehem. Där fick han vänja sig vid vardagssysslorna igen.
– Det gick bra, nu bor jag hemma igen.
Hemmet är i Nordsjö, en lägenhet med utsikt över båthamnen.

Före Lahtis var Mikael Segercrantz intagen på sjukhus. Han kommer aldrig att återgå till arbetslivet, i alla fall inte som busschaufför.
– Diagnosen är totalt arbetsoförmögen, säger han.
Men alla skadorna har inte fastställts.
– När det är gjort börjar en ny rättegång om ersättningarna.

Klarar sig
Som om den otäcka händelsen på Elielplatsen och den efterföljande tunga rättegången och all vård inte var nog är det trassel på hemmaplan också. Mikael Segercrantz blev pappa bara månaderna innan övergreppet i jobbet. Frun har lämnat honom. Han säger att han knappt får se sin son men att myndigheterna nu har ingripit.
– Jag hoppas få se honom snart igen.
Mer än så diskuterar vi inte saken. Mikael Segercrantz vill blicka framåt även om det för en utomstående verkar omöjligt.
– Det är en dag i sänder. Fast dagarna är mycket långa och långsamma. Jag går upp, äter och sätter mig vid datorn. På kvällarna läser jag.
Stephen King är en författare som intresserar. Men Mikael Segercrantz är tydlig med rysarna.
– Ett kapitel och så lägger jag ifrån mig boken. Annars läser jag hela natten.
Datorn och särskilt Facebook är en viktig kanal ut. Den vägen håller Mikael kontakt med vänner och bekanta.
Hemma får han hjälp av mamman och systern.
– Jag klarar mig på egen hand, säger han.
Vården fortsätter. Det är fysioterapi en gång i veckan och ergoterapi en annan.

"Förstört liv"
Mikael Segercrantz hade kört buss i två år när han i februari 2011 gjorde det misstaget att han steg av bussen och sade till åt två ungdomar att inte gå på körbanan. Han kan ha höjt rösten och även svurit, enligt ögonvittnen.

Mikael Segercrantz minns inget av det besinningslösa våldet som de då 17- och 18-åriga berusade pojkarna utsatte honom för. Misshandeln var över på ett ögonblick. Ingen hann ingripa men det var många som tvingades se på. Slag och sparkar. Den ena höll i och den andra slog framifrån. Våldet avslutades med en hård spark i huvudet.
Pojkarna flydde hånskrattande men greps av polisen en stund senare.

Fyra och ett halvt års fängelse och stora skadestånd. Det är vad misshandeln kostade ungdomarna. Åklagaren yrkade på fem år.
– Det finns inga förmildrande omständigheter. Ångerfullheten och ursäkterna som vi hört här i tingsrätten i dag vägs mot ett förstört liv, sade åklagaren Eija Velitzki i sin slutplädering i rättegången för ett år sedan.
Som förstagångsförbrytare är Sitav Ako Abdullah och Marko Rodendau på fri fot igen sommaren 2013. Då har de avtjänat en tredjedel av straffet.

Mikael Segercrantz säger att han inte har ägnat händelserna många tankar.
– Det går inte för jag minns ingenting. Det är likadant med känslorna. Ingenting.