Nya metoder behövs för ett säkert slutförvar

Kärnkraft I dag kommer en betydande del av den el vi använder från kärnkraft. Vilket innebär att vi har ett högradioaktivt avfall som utgör ett stort problem. Oberoende vad vi tycker i kärnkraftsfrågan måste detta avfall på något sätt tas hand om. I Finland och Sverige är det Posiva/SKB som fått i uppdrag att ta hand om avfallet och de har utvecklat deponeringsmetoden KBS-3.
Metoden går ut på att man placerar avfallet i kopparkapslar som man sedan bäddar in i bentonitlera och placerar på ett djup av 500 meter i urberget. Lerans och bergets uppgift är att skydda kopparkapslarna och att förhindra spridning av radioaktivitet och plutonium till biosfären ifall någon kapsel skulle gå sönder. Det är tänkt att det svenska avfallet ska placeras i Forsmark och var det finska avfallet ska placeras är delvis oklart.
I Olkiluoto byggs just nu en grotta för en del av det finländska avfallet, men det hävdas att allt kärnavfall inte får plats i denna grotta av säkerhetsskäl. Argumentet är lite svårt att förstå då bergets säkerhetsmarginaler borde vara så stora att en relativt måttlig ökning av förvarets storlek inte borde påverka säkerheten
Det grundläggande problemet när säkerhetsargument används av den finska och svenska kärnkraftsindustrin är att man av säkerhetsskäl inte ens bör bygga ett förvar enligt KBS-3-metoden. Det kan också nämnas att SKB hänvisade till säkerhetsskäl när företaget valde bort Oskarshamn som plats för det svenska avfallet på grund av grundvattenförhållanden som liknar dem som finns i Olkiluoto.
KBS-3-metoden skulle uppfylla alla säkerhetskrav om den fungerar som det är teoretiskt tänkt, men något som fungerar i teorin behöver inte fungera i verkligheten. Jag har svårt att bedöma den kritik som finns beträffande kvaliteterna hos berget och leran, men den kritik som finns mot kopparkapslarna är jag väl insatt i.
Kopparn ska enligt teorin vara termodynamiskt stabil, det vill säga ingen korrosion av kopparn ska ske och leran ska vara ett skyddande täcke som hindrar alla skadliga ämnen att nå kopparn. Det finns en omfattande forskning av en grupp på Kungliga tekniska högskolan i Stockholm som talar emot att koppar ska var immunt. Ett problem med denna forskning har varit att ingen lyckats upprepa försöken, men nu har detta gjorts i ett projekt finansierat av svenska Strålskyddsmyndigheten.
Även de pilotförsök som SKB själv gjort bekräftar korrosionen, men SKB anser av olika skäl att studierna gett fel resultat. I en av pilotstudierna (Lot-studien) visar dessutom SKB att leran suger åt sig koppar. Detta är egentligen förväntat då en av lerans viktigaste egenskaper är att fånga in alla positiva metalljoner och därigenom binda de radioaktiva isotoperna som kan läcka ut från kapseln. Problemet är då att leran även fångar upp alla positiva kopparjoner som bildas. Leran äter därför upp kopparkapseln vilket inte är en önskvärd egenskap hos en skyddande barriär.
Det är därför i dag meningslöst att försöka bygga ett förvar enligt KBS-3-metoden, varför diskussionen ifall allt finländskt kärnavfallet kan få plats i Olkiluoto är irrelevant. Det som i stället behöver göras är att utveckla säkra metoder för att ta hand om det utbrända kärnavfallet.
Med dagens kunskap finns det tre alternativ. Man kan utveckla KBS-3-metoden så att kapseln, leran och berget får de teoretiskt tänkta egenskaperna. Det andra alternativet är att utveckla den metod som kallas ”djupa borrhål”, där avfallet placeras på ett djup av 3–5 kilometer ner i berget. Det sista alternativet är att använda avfallet som kärnbränsle och få ett avfall som endast behöver lagras i 1 000 år (i stället för 100 000 år). Det behövs dock ett omfattande utvecklingsarbete för att visa vilken eller vilka av metoderna som kan fungera effektivt i praktiken.
Torbjörn Åkermark,
doktor i korrosionslära
Mariehamn