Vem ska äga vad vi läser?

E-böcker Det här inlägget kunde också ha fått heta: Vad borde bibliotekarierna göra i stället för att låna ut e-böcker? Men ytterst handlar det om frågan: Vem ska äga vad vi läser?
I mitten av januari bröt förhandlingarna om utlåning av e-böcker mellan Norsk bibliotekforening (NBF) och landets förläggare samman. Läget är spänt mellan förläggare och bibliotek även i de övriga nordiska länderna och överallt där den kommersiella e-boken håller på att slå igenom eller redan har gjort det, som i USA.

Enligt bibliotekariernas självförståelse handlar meningsskiljaktigheterna till exempel om ”fjärrlån”, det vill säga bibliotekens möjligheter att ”låna” e-böcker till varandra för vidare ”utlåning” till sina användare. Förläggarna vill inte gå med på att biblioteken bildar inköpskonsortier så att alla bibliotek i en stad, en region eller ett land får tillgång till ”exemplaren” utan kräver att varje enskilt bibliotek ska betala för en egen licens.

Som jag ser det missar såväl förläggare som bibliotekarier det enkla faktum att e-böcker inte kan ”lånas”. Varje gång e-boken ska visas för det mänskliga ögat kopierar datorn den, och vanligen inte bara en utan flera gånger (till exempel ifall innehållet behöver förmedlas genom datornät). E-bokläsaren kan lika litet ”returnera” sitt ”exemplar” som lampan kan ”returnera” sitt ljus.

Jag är inte mot kompromisser eller balans mellan olika intressen. Det händer dock att en förhandlingsfråga är fel ställd. Ett exempel är frågan om hur ett system för ”utlåning” av e-böcker ska se ut för att tillfredsställa alla parter. 

Skulle biblioteken kunna avstå helt ifrån att hyra e-böcker av förlagen i syfte att ”låna ut” dem åt sina användare?

Om förlagen absolut önskar ”låna ut” sina böcker i form av kopieringsskyddade datafiler, som programmerats att utgå efter en viss tid, då må de själva designa och upprätthålla sina system för ändamålet och göra det på egen bekostnad. Världens för nuvarande största e-bokförlag, Amazon, har faktiskt redan satt upp ett eget ”lånebibliotek” på webben, Kindle Owner’s Lending Library, som har specialiserat sig på bästsäljare.

Om biblioteken nu sade upp sina licensavtal om elektroniska böcker och tidskrifter, vad kunde de då göra i stället? Förslagsvis följande: Köpa in tryckt litteratur. Trevligt nog kunde en del av pengarna, som inbesparats genom uppsägning av e-licenserna, användas för detta ändamål.

Miljontals elektroniska bok- och tidskriftstitlar finns att tillgå bortom den kommersiella bokhandeln via Europeana, Archive.org, Hathi Trust, universiteten, Projekt Gutenberg, Projekt Runeberg och så vidare. För bibliotekarierna gäller det att integrera detta snabbt växande digitala bok- och tidsskriftsbestånd i biblioteket. Än ges här jobb för duktiga bibliotekarier!

Samarbeta med forskare, författare, skribenter och läsare (”allmänheten”) kring förädlingen av det digitaliserade kulturarvet. Säg ja till crowdsourcing, det vill säga frivilligt, kollektivt, intellektuellt arbete av det slag som görs i Wikipedia.

Tänk lokalt och handla lokalt; varje fysisk omgivning behöver sitt eget digitala bibliotek! Tänk även globalt och handla också globalt; vår krisande värld behöver definitivt ett gemensamt, kosmopolitiskt internetbibliotek!

Bibliotekarier har genom historien hjälpt författare och skribenter att komma ut. Kunde inte ett och annat bibliotek ombesörja utgivning också av nya e-böcker för kopiering av användarna?

Sist men inte minst: bibliotekarierna kunde tillsammans med sina läsare, medborgarna, inrikta sig på att förvalta och vidareutveckla bibliotekets förlängning i nutiden, det vill säga internet.

Mikael Böök,
Isnäs