Mikael Kosk

EU-kommissionen vill införa förhandsgranskning av de nationella budgetarna. De ska vara i samklang med stabilitets- och tillväxtpaktens mål och för euroländernas del med Emu-kriterierna. De ska inte äventyra andra länders ekonomiska stabilitet. Det måste finnas någon form av sanktioner mot dem som bryter mot reglerna.
Så långt finns inget kontroversiellt i kommissionens förslag. Reglerna har funnits redan tidigare och det enda som saknats är en effektiv mekanism för att garantera att de efterlevs. Om medlemsländerna en gång kommit överens om vissa spelregler måste det på unionsnivå också finnas behörighet att vidta åtgärder mot dem som missköter sig.
Följande steg får det hela att bränna till. Då länderna gemensamt ska diskutera och planera sin finanspolitik är den springande punkten hur långt denna gemensamma planering ska gå.
Borde det på unionsnivå göras upp mål för vad det ska satsas budgetmedel på och var det kan skäras ned? Vilka skatter kan höjas och vilka kan sänkas? Ska planeringen vara ett första steg till en harmoniserad skattepolitik och den vägen till en gemensam finanspolitik?
Utvecklingen kan leda till att Europa småningom får en federal struktur, så som Paavo Lipponen visionerade i Hbl 12.5. Ett mer omfattande samarbete och starkare institutioner leder till djupare politisk integration. I bästa fall kan det innebära en klarare makt- och arbetsfördelning och bättre demokratisk insyn, i sämsta fall mera ogenomskinlig toppstyrning där kommissionen bildar en övernationell regering.
Steget är långt från de förslag till ekonomisk samordning kommissionen hittills föreslagit till att EU blir en federal stat. För att komma därhän krävs en samordnad finans- och budgetpolitik som går längre än en förhandskontroll av strukturella­ brister i de nationella budgetarna.
Det finns en avgörande skillnad mellan att diskutera och planera, och att fatta gemensamma beslut i innehållsliga frågor. Kommissionens ordval är noga avvägt för att inte föregripa avgöranden det än så länge inte finns någon politisk enighet om. Det tas inget steg i riktning mot federalism utan att de stora EU-länderna ger klartecken, och sådana är det svårt att föreställa sig att Frankrike eller Storbritannien skulle ge.
Det är att spänna kärran framför hästen att försöka lösa orsakerna till EU:s ekonomiska problem genom mera federalism. De europeiska ekonomiernas strukturella olikheter kan inte pressas ihop av ett mer omfattande ekonomiskt beslutsfattande på unionsnivå. Det fungerar bara den andra vägen: Först måste länderna på nationell nivå göra det som är nödvändigt för att minska underskotten och öka produktiviteten och konkurrenskraften, sedan kan samordningen på unionsnivå stödja den ekonomiska utvecklingen.
Spanien är ett exempel på hur stora kulturskillnaderna är inom EU. De spanska arbetslöshetssiffrorna har kretsat kring tjugo procent, men om de faktiskt var så höga skulle det vara upplopp i landet. Där finns en omfattande grå sektor, vilket betyder att det utförs en stor mängd arbete i en inofficiell tjänstesektor. De som gör detta arbete betalar ingen skatt men är nog upptagna i det officiella arbetslöshetsregistret.
Det är mycket svårt för unionen att tvinga Spanien att ändra landets sed och få alla att betala skatt. En sådan förändring måste komma inifrån.
Det är intressant att notera att de länder som klarat sig bäst inom EU, bland dem Tyskland, Sverige, Danmark och Finland, är höglöneländer med en hög skattegrad och omfattande offentlig sektor. I den andra ändan finns till exempel Irland, som slog in på den nyliberalistiska linjen och lockade företagsetableringar­ med skattelättnader. Det fungerade så länge högkonjunkturen pågick men när krisen kom försvann de som lockats av låga skatter.
Mogna industriländer som tagit steget över till informationsåldern klarar sig bäst Danmark står kanske närmast framtidens modell med småskalig produktion i kombination med ett utvecklat tjänstesamhälle.
Det är en ekonomisk lagbundenhet att produktiviteten måste ge täckning för levnadsstandarden och de offentliga utgifterna. Om EU-länderna inte klarar av att höja sin produktivitet och konkurrenskraft så att den offentliga sektorns behov täcks  är det bättre att behärskat minska­ den än att stånga pannan i väggen med att försöka upprätthålla en standard man inte har råd med.
044 783 5704, mikael.kosk@hbl.fi