I morgon har det gått ett år sedan Jyrki Katainen och hans sexpartiregering tillträdde.
Regeringsbasen omspänner ett brett ideologiskt fält men så är också de parlamentariska omständigheterna speciella i och med Sannfinländarnas brakseger i riksdagsvalet.
De två stora regeringspartierna Samlingspartiet och SDP får inte tillsammans ihop en majoritet i riksdagen och är alltså beroende av de mindre partierna. Skuldkrisen i Europa har under hela det första året skapat både en yttre och en inre osäkerhet som skapar en spänning.

Starten var som känt svår. När regeringen äntligen hade bildats blev det sommar. Riksdagen åkte på semester och den breda koalitionen tvingades inte uppträda enhetligt inför riksdagen, vilket skulle ha svetsat ihop koalitionen snabbare.
Vänsterförbundet och Kristdemokraterna var regeringsovana efter en lång tid i opposition. Socialdemokraternas oppositionstid omfattade bara en period men de flesta SDP-ministrar saknade regeringserfarenhet. Det tog tid innan parti- och personrelationerna var på plats och rutinerna hade etablerats.
Under de första månaderna spekulerades det friskt i hur länge regeringen skulle hålla ihop och om Finland skulle uppleva något så ovanligt som nyval.

Nu när ett år har gått är det nästan rörande att notera hur nöjda de sex partierna är med sitt arbete och sin koalition.
Regeringen har bidragit till att skapa ett ramavtal för arbetsmarknaden och därmed arbetsfred. Förhandlingarna om budgetramarna i våras var en slags vändpunkt för regeringen som då visade att man kan fatta svåra beslut och tumma på vallöften. Båda de stora partierna måste backa i skattefrågor. Samlingspartiet gick med på att höja inkomstskatten och SDP på att höja momsen.

Samlingspartiet har som statsminister- och största parti en särskild roll och ett stort behov av att visa att man klarar av sin statsbärande roll och samtidigt bibehålla sin position som det ledande partiet. De andra partierna berömmer Jyrki Katainen och prisar hans personliga insats i regeringens arbete. Förtroendet för de andra ministrarna från Samlingspartiet är inte lika stort. I substansfrågor kan Samlingspartiet stoltsera med att man bantar den offentliga ekonomin, stöder företagsamhet och har satt i gång århundradets kommunreform.
För socialdemokraterna är det viktigt att ha kommit in i regeringsvärmen. Men man måste visa att den nya SDP-ledningens vänstergir märks i regeringens praktiska politik. Som bevis fungerar bland annat de grekiska säkerheterna för det andra stödpaketet och förhöjningen av de lägsta social- och arbetsmarknadsstöden. Det också centralt att Jutta Urpilainen som finansminister har skapat sig en trovärdighet både hemma och inom EU, trots de cyniska kommentarerna i början om de grekiska säkerheterna.

Vänsterförbundet har samma dilemma som SDP men måste dessutom kämpa med att det inte är VF:s ministrar som förklarar regeringens beslut offentligt. För VF är centralt att regeringen minskar inkomstklyftorna, trots att det än så länge handlar om förändringar på decimalnivå.
De gröna är vid det här laget ett rutinerat regeringsparti, också om ministrarna är förstagångare.  Partiet har ett rörelseutrymme mellan vänsterpartierna och de borgerliga partierna och lierar sig beroende på vilken fråga det gäller.
För det ständiga regeringspartiet SFP har den här koalitionen med tanke på språkklimatet varit en lättare sammansättning än den förra med Centern som statsministerparti. Avgående Stefan Wallin har varit statsministerns lojala partner och ibland tagit på sig rollen som "högerskurk" i förhandlingssituationer vilket har gett Katainen kompromissutrymme.
Kristdemokraterna med bara en minister koncentrerar sig på de frågor som är viktiga för KD. Det räcker i och med att partiordförande Päivi Räsänen får mycket publicitet som minister genom att lyfta fram stridbara symbolfrågor.

Men trots att regeringen stadgat sig är allt ingalunda frid och fröjd. Utöver eurokrisen skapar kommunreformen oro i leden. Samlingspartiet har mjukat upp sin hårdföra linje men tycker att SDP bromsar. Socialdemokraterna förfäras av att Samlingspartiet vill lösa problemen efterhand och inte tänka efter före. Man är enig om målsättningen men vägen dit är ännu öppen. Djävulen bor i detaljerna – och i kommunalvalet i oktober, som skapar oro i leden.

Regeringen Katainen håller ihop. Man har en gemensam fiende i den sannfinländska europopulismen. Viljan att sitta med i regeringen fungerar som ett starkt sammanhållande kitt.