Den nya timfördelningen i den grundläggande utbildningen, som träder i kraft från höstterminen 2016, är en framsynt reform. Den är så framsynt att den binder den följande regeringens händer och i praktiken fastställer grundskolans utbildningspolitiska målsättningar in på nästa årtionde. I teorin är det möjligt att det efter riksdagsvalet 2015 bildas en regering som inte vill veta av timfördelningsreformen och i all hast gör ett nytt schema med andra prioriteringar.
Man kan tänka sig att den obligatoriska undervisningen i det andra inhemska språket blir en valfråga 2015 och att opinionen som vill avskaffa den vinner genomslag. Mer realistiskt och önskvärt är det trots allt att utgå från att obligatoriet är spikat för överskådlig framtid och att det gäller att göra det bästa av det för att främja en levande tvåspråkighet.

Elever i finska skolor ska börja läsa svenska från årskurs sex, ett år tidigare än hittills. Ju tidigare de lär sig ett språk desto lättare är det att använda det på ett naturligt sätt. Antalet lektioner i det andra inhemska språket ökar däremot inte, vilket gör att undervisningen på sätt och vis blir utspädd. Därför är det viktigt att det satsas ordentligt på att utveckla svenskundervisningens innehåll. Praktiska kunskaper är viktigare än grammatikövningar.
Reformen är ett försiktigt försök att bekämpa engelskans hegemoni och öka språkkunskaperna överlag. Skolorna blir tvungna att erbjuda en möjlighet att läsa två främmande språk redan från den tredje klassen. Staten bidrar med ett riktat stöd till undervisningen i det valfria språket. Det gäller att också uppmuntra intresset för att välja ett A2-språk. När det gäller tredjeklassare är det ofta föräldrarna och inte eleverna själva som bestämmer vad de läser.

Under den förra regeringen lade den samlingspartistiska undervisningsministern Henna Virkkunen fram ett timfördelningsförslag som svor i valfrihetens namn. Den föreliggande reformen, som den socialdemokratiska undervisningsministern Jukka Gustafsson haft sin hand över, utgår i högre grad från att den grundläggande utbildningen är gemensam för alla.
Det är inte lätt att hitta den rätta balansen mellan tvång och valfrihet; en bra utgångspunkt är att valfriheten ökar i de högre klasserna.

Den mest omstridda ändringen är att religionsundervisningen förlorar timmar till förmån för historia och samhällskunskap. Religions- och livsåskådningsundervisningen kan inte ha något monopol på etiska frågor, som måste integreras i all undervisning.
Religionsundervisningen i skolan svävar mellan att lära ut kunskap om olika religioner utifrån en kristen tradition och att vara konfessionell. Många anser att det inte alls är skolans uppgift att befästa elevernas religiösa identitet utan att det faller på föräldrarnas och de religiösa samfundens ansvar. Det skulle förutsätta att dessa har resurser och kompetens att ge traditionell religionsundervisning. Skolan har en uppgift att stödja elevernas religiösa identitet så som deras språkliga och kulturella identitet.

Det är lovvärt att konst- och färdighetsämnena, vid sidan av gymnastiken, får en litet starkare ställning, och det återstår att se hur långt det bär. Bland annat har musiklärarna länge varit frustrerade över att några utspridda timmar då och då inte räcker för en meningsfull undervisning.
Också huslig ekonomi blir en del av konst- och färdighetsämnena. I nyhjälplöshetens tid hör det kanske till samhällskunskapen eller den husliga ekonomin att ge grundläggande färdigheter i sådana saker som att sköta ärenden hos myndigheter eller sin personliga ekonomi.