I dag anländer Italiens premiärminister Mario Monti till Finland som vår statsminister Jyrki Katainens (Saml) gäst. De ska diskutera både eurokrisen och Finlands och Italiens bilaterala relationer.
Montis besök är de facto en svarsvisit på Katainens Romresa i april och har alltså inte något direkt samband med den inbjudan finansminister Jutta Urpilainen (SDP) framförde till Monti efter att en viss spänning i relationerna mellan de syd- och nordeuropeiska euroländerna noterats för ungefär en månad sedan.

Då uppges premiärminister Monti ha kritiserat de nordliga euroländerna, det vill säga bland annat Finland, för att ha kommit med uttalanden om eurokrisen som skulle ha lett till ännu högre räntor på de italienska statsobligationerna och därmed förvärrat eurokrisen.

Under Finlandsbesöket kommer tongångarna säkert att vara annorlunda än i början av juli. Den irritation Monti uttryckte över de nordliga EU-ländernas inställning till hur ansvaret för eurokrisen ska fördelas var antagligen i första hand avsedd för en hemmapublik. Hos oss behöver vi inte heller bli så förskräckta varje gång Finland utsätts för kritik. Det hör till och det betyder inte nödvändigtvis att man har fel eller måste ändra linje.

Förtroendet för premiärminister Mario Monti både i Finland och inom EU är stort. Monti är före detta EU-kommissionär och känd för att vara en kompetent och smidig gentleman med en järnvilja. På ett drygt halvår har Montis tjänstemannaregering genomdrivit flera genomgripande reformer i Italien, vilket är betydligt mer än italienska regeringar har gjort under de föregående 20 åren. Våren 2013 blir det antagligen val i Italien och hittills har Monti hållit fast vid att han då stiger åt sidan och ger plats för en politisk regering som är demokratiskt förankrad.

Den italienska premiärministerns besök sammanfaller med en allt intensivare debatt om EU:s och eurons framtid. Det är bra om en grundläggande debatt om EU äntligen kan föras, både nationellt och inom unionen. President Sauli Niinistö har två gånger under den senaste veckan uttalat sig om eurokrisen. Många välkomnar säkert att Niinistö deltar i diskussionen också om EU inte hör till presidentens befogenhetssfär. Niinistö uttrycker sig dels begripligt och dels sätter han fingret på det som många uppfattar som problematiskt.

Toppmötet i slutet av juni och vad som egentligen beslöts där kan med fog och på ren finlandssvenska definieras som råddigt. Diskussionen om skuldkrisen och hur den ska lösas nästlar in sig i detaljer, som säkert är viktiga men som framstår som obegripliga också för dem som gör sitt bästa för att följa med i svängarna. Presidenten har rätt i att det nu är dags att föra en diskussion om alternativen för var eurokrisen kan sluta och vad det betyder för Finland och hela EU.

Allt oftare höjs röster som påpekar att många av de beslut som fattas inom ramen för EU och eurosamarbetet för att stävja eurokrisen, de facto inte är demokratiskt förankrade. Senast i går påpekade Utrikespolitiska institutets direktör Teija Tiilikainen att demokratin i EU nu måste prioriteras. Tiilikainen har rätt. Om en demokratisering av EU inte sker har unionen ingen framtid.