Ledarkrönika: Tabu på finlandssvenska
Vi finlandssvenskar känner oss pressade och vi är rädda.
Vi är rädd för hur det ska gå för oss, rädda för att vår ställning som den minoritet i världen som förmodligen har det bäst ställt, urholkas. Rädslan är förståelig, minoritetstypisk och underbyggs av att det är de negativa signalerna som dominerar.
Men också det goda finns. Läs till exempel antologin Kära hurri! om tvåspråkighet, och bli glad över alla reflektionerna kring svenskan i Finland och en levande tvåspråkighet. Kom ihåg att det svenska i Finland på olika sätt fick stöd på alla de fem partikongresser som hölls i somras.
Ändå är vi rädda, och onekligen finns det också anledning att bli skrämd över den intolerans som frodas inte bara hos oss utan i hela Europa.
Rädslan gör oss tysta och försiktiga och det är illa. I tystnaden växer intoleransen, också inåt. Vi värnar om det vi har och försvarar det med näbbar och klor. Vi vågar inte föra en diskussion om fundamentet för det tvåspråkiga Finland. Den som sticker ut hakan och till exempel funderar kring hur den obligatoriska svenskan ska motiveras för majoriteten får snabbt på käften. Detsamma gäller idén om tvåspråkiga skolor. Observera nu att jag inte säger att den obligatoriska svenskan ska avskaffas eller att jag tycker att "tvåspråkiga skolor" så där odefinierat är en hejdlöst god idé.
Ta den obligatoriska svenskan. Det är en befogad fråga hur den ska motiveras för den skoltrötta trettonåringen i Norra Karelen. Det håller faktiskt inte att motivera det med att han måste ha färdighet att betjäna finlandssvenskar på svenska. Det ska vara meningsfullt för honom själv, just nu. Och tvåspråkiga skollösningar i någon form kan sitta riktigt bra i helsvenska miljöer, medan det är klart att en tvåspråkig skola är en katastrof i huvudstadsregionen. Eller?
Vad jag säger är att vi måste våga föra en öppen debatt. Vi måste tillåta att också åsikter som känns skrämmande kommer fram utan att genast slås ned. Men det har blivit tabu att på svenskt håll vrida och vända på det som skapar det tvåspråkiga Finland.
Vi journalister och medierna spelar en viktig roll också i den här frågan. Också vi måste kunna vända på frågeställningar som känns farliga. Observera nu att jag inte påstår att vi aldrig gör det. Men vi kunde göra det oftare.
