Ditt och datt i budgetdebatt
Munhuggning och retoriska vinster framom substansdebatt.
Riksdagen är eller borde vara det främsta forumet för den politiska debatten i Finland. Remissdebatten om statsbudgeten hör till de viktigaste under riksdagens arbetsår. Eftersom statsbudgeten omfattar allt mellan himmel och jord är det befogat och naturligt att också riksdagsledamöterna rör sig på ett brett fält då de diskuterar budgeten inför detaljbehandlingen i utskotten.
Under de två första dagarna debatterades särskilt ekonomin i Finland och skuldkrisen i Europa, Finlands konkurrenskraft och företagarvänlighet, kommunreformen och äldreomsorgen. Bland annat. Det är bra att debatterna har blivit både flexiblare och snabbare i tempot. Under tisdagen och onsdagen dominerade debatter med snabbare tempo, där riksdagsledamöterna hade möjlighet att reagera på vad föregående talare sagt och det alltså uppstod en genuin debatt. Det är betydligt intressantare än att höra på färdigt skrivna tal som monotont läses upp.
Debattformen har moderniserats men innehållsmässigt kunde en modernisering också ske. Nu verkar det viktigast att försöka ta lätta poäng, att skälla på regering versus opposition beroende på var det egna partiet för tillfället råkar befinna sig. Det ökar inte förtroendet för politiken och de politiska aktörerna.
Kulturen i riksdagen tycks vara sådan att det är viktigast att försöka få fast en politisk rival för löftesbrott eller motstridiga uttalanden. När det blir så och inte en diskussion om substansfrågor där skillnaderna mellan åsikter och lösningsmodeller tydligt skulle komma fram, ökar det inte riksdagens tyngd som politiskt forum. De riksdagsledamöter som utgör undantag är välkomna, men ännu för få för att förändra den stora bilden.
