Budskapet i president Sauli Niinistös tal inför FN:s generalförsamling var tydligt. Finland stöder FN i ord och handling och vill arbeta för fred i världen på ett konkret och pragmatiskt sätt.
På sätt och vis utgjorde talet kulmen på den kampanj Finland har fört för att säkra en plats i säkerhetsrådet 2013-1014. En extra krydda i sammanhanget var det var Niinistös första tal  inför FN i egenskap av republikens president.

Det finns inga stora skiljelinjer inom den utrikespolitiska ledningen. Förebyggande fredsarbete, jämställdhet och bekämpandet av fattigdom är vad Finland ser som kärnan i FN:s verksamhet.

Intressant är ändå att notera att krishanteringen uttryckligen också omfattar en militär komponent, även om fred inte kan byggas av andra än civila.

Det är sant att bara ett starkt rättssamhälle kan vara fundamentet som garanterar freden på sikt. Men det kan behövas militära insatser under en viss tid för att säkra att det civila arbetet kommer i gång.
Det är ett erkännande som inte är militaristiskt. Det är pragmatiskt.

De nordiska länderna kan vara stolta över mycket i FN-sammanhang. Nordenkortet är därför tacksamt för Finlands ambitioner. En tidigare finländsk diplomat har sagt att Finland när det gäller utvecklingsbiståndet i viss mån rider på de övriga nordiska ländernas betydligt större insatser.

Norden betraktas som ett bra "brand". Det kunde definiera Finlands linje i ännu högre grad än hittills. Under president Tarja Halonens tid hamnade Norden tydligt i skuggan av EU.
Norden får inte vara ett kort som dras fram bara då det behövs.

Den målmedvetna kampanj som har förts inför FN-mötet och som fortsätter fram till den avgörande omröstningen i mitten av oktober har försetts med försiktigt optimistiska förtecken. Faktum är ändå att Finlands motkandidater, Luxemburg och kanske i synnerhet Australien är allvarliga konkurrenter. Två av tre ska väljas.

Säkerhetsrådets permanenta medlemmar – USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och Kina – brukar inte säga hur de kommer att rösta. Men när USA har fokus inställt på Stillahavsområdet och Australien – del av det brittiska samväldet – har höjt profilen som partner till Nato medan Luxemburg säkert är ett verkligt alternativ för Frankrike, är utgången omöjlig att förutspå.

President Martti Ahtisaaris kontaktnät, långa FN-erfarenhet och hans livsverk som fredsmäklare bör emellertid inte underskattas. Han personifierar mycket av den pragmatism Niinistö talar om och det vet de flesta, också säkerhetsrådets permanenta medlemmar.

Men det behövs mer för att Finland ska förvärva sig en position som professionellt fredsmäklarland.

Även om Finlandsbilden rent generellt är bra finns det frågetecken. Vi valde att ställa oss på sidan om i Libyen trots FN:s säkerhetsråds resolution och trots att det militärt icke allierade Sverige deltog i övervakningen av Libyens luftrum.

De tragiska skolskjutningarna har lyft Finland upp i rubrikerna världen över på ett sätt som är allt annat än önskvärt. Skolskjutningarna har ingenting med FN att göra men de kan färga den bild omvärlden har av oss.

Intressant att notera är också hur bilden av oss själva har förändrats. Då vi på 1950-talet erbjöds en plats i säkerhetsrådet tackade vi nej med hänvisning till att vi inte ville blanda oss i stormaktspolitiken.

Att Finland nu aktivt vill ta sitt ansvar inom ett organ där de permanenta medlemmarnas åsikter går skarpt isär om Syrien är konstruktiv politik.